juni 2, 2010

Ge mig ett extraliv i ett tidlöst Megaman

Jag försökte blockera bort dig helt, jag försökte tänka bort och analysera bort alla minnen, jag försökte förneka hur glad du gjorde mig, försökte någonstans se till så att du skulle börja hata mig och att jag på det sättet skulle se till så att DU aldrig mer skulle vilja prata med mig.

Men det är för fan helt omöjligt att glömma hur det var att bubbla hjärtligt, hur det var att titta in i dina ögon och se dig tycka om mig tillbaka, känna den grymma och förlamande känslan som jag alltid kände när vi sågs… som gjorde mig oerhört glad men samtidigt sjukt sårbar.

Den klassiska fånen som inser för sent att han förstört det som gjorde honom hel och nu ber om ett extraliv i ett verklighetens Megaman. Försöken till att skapa perfektion gjorde sinnena stumma för det som stod där rakt framför ögonen på honom. Han kände sig som en flisa i ett finger, som något onödigt i det fullkomligt nödvändigt ofullständiga.

En bomb gick obemärkt förbi. En damsugare som stör ljudet från teven. En fågel som satt sig på statens anti-fågelskitsspikar. Ett glas som till hälften är fullt av luft och där resten är fullt av lust. En betydelselös rebootsträvan och en piasawakvast utan borst på en sandig gata efter vintern.

Kan du inte ropa på mig där från balkongen. Det är inte våra namn det är fel på. De kan och får vara vad som helst så länge det inte är ingenting. Jag står här och ropar på dig tills dess ekot från dina isande väggar bryts eller faller samman.