juni 1, 2010

Glädjen av att vakna på fel sida av sängen

Dagen hade börjat bra. På sängkanten hade jag satt mig och tittade nu på mina långa och krokiga tår. Det var sol ute, och trots att klockan inte var mer än halv sex på morgonen så nynnade jag på någon gammal låt som fastnat i huvudet från min period på dagis som barn. Jag hade många gånger undrat varför jag ständigt sjöng. Hade aldrig varit någon skönsångare, men det var som om sången fungerade för mig som benskak fungerar för andra. Det var lugnande. Somliga hade säkerligen kallat det för undermedveten runkning. Jag tyckte mest att det var befriande.

Så satt jag då där och konstaterade att naglarna behövde klippas. Möjligtvis var klippning ett felaktigt uttryck då det mer troligt behövdes en motorsåg för att bearbeta dessa sockpenetrerande monster till klor jag låtit växa ut.

Jag hade ingen ångest, ingen smärta i bröstet, ingen huvudvärk i huvudet och det kändes nästan motbjudande att titta på Iprenpaketet som låg där på nattduksbordet. Var jag verkligen vaken? Var detta den krampaktigt kuvade Mr Morgonsmärtor som nu satt och nynnade på Alfons Åberg sånger och gav sig an att se positivt på dagen som skulle komma?

Tjock var jag ju fortfarande. Eller i alla fall så pass fläskig att det gick att luta sig framåt och magen gav eget stöd. Ingen chans för skolios här inte. Totalt magstöd. Kanske då inte på det sätt som ordet magstöd är tänkt att använda för musiker, utan snarare… ja snarare på ett mer bildligt vis.

Jag slog en blick på radioklockan. Den hade hunnit bli kvart i sex. Dags att gå upp och ta sig mot duschen.