Han är inte rasist, han bara hatar

Han är inte rasist, han bara hatar

Almedalen är över för mig, för i år. Men jag ska åka tillbaka. Fem dagar fick räcka. Det är utmattande att ha så många intressanta människor att prata med på en så liten yta. Det som täcks i media, är bara en pytteliten del av det som händer under veckan. Dessvärre det minst intressanta. Riksdagspolitikerna är nämligen inte det som gör Almedalen till något att åka tillbaka till. Det är allt det andra. Det som handlar om demokrati, möjligheten till spontan debatt och så självklart, känslan av att man bryr sig igen.

För jag har nog aldrig känt att det funnits så lite fokus på de viktiga frågorna. Såsom mänskligt värde, ärlighet och vision. Än jag kände de få gånger jag gick förbi mediadebacklet nära biblioteket. Almedalen handlar nämligen lika mycket om taktik för politikerna och medierna, som det handlar om att dricka rosé. Med kanske två undantag. Svenskarnas parti och Feministiskt initiativ. De pratar politik där andra pratar sluddrigt. Det ena partiet vill ha ett fascistiskt samhälle. Det andra vill ha ett tokliberalt samhälle.

Jag stötte på båda partierna när jag stod och lyssnade på Gudrun Schyman och Sofia B prata om fotboll och genus. Gudrun frågade publiken om vi inte hade fått för mycket rasism i samhället. De flesta sa JAA, en arg man, som befann sig precis bakom mig, ropade NEEEJ! Jag tittade på honom. Han och jag var nog lika gamla. Fast vi har nog gått två väldigt olika vägar.

Jag mötte hans blick. Jag kände igen mig. Han var arg och han hatade. Min blick vandrade ned på hans bröst som pryddes av SP-loggan och hans händer greppade en bibba flyers så att knogarna blev vita. Han var renrakad på skallen och hans haka pekade lite snett uppåt. Min kompis som stod vid sidan av mig tog sin väska och sa ”nä fy fan nu går jag här ifrån”, jag viskade tillbaka ”nej fan, det är alltid nazisten som ska gå, vi står kvar, hur jävla jobbigt det än känns”. Och vi stod kvar. Lyssnade på Gudruns tal och funderade.

Han som var arg vankade av och an. Jag kunde se adrenalinet rusa i honom. Jag har varit där själv. Alltså. Inte som nazist. För mig var det orättvisor, oavsett mot vem, som var triggern. För jag har varit i hatet. Hade nog kunnat vara nazismen om jag vuxit upp med andra nazister. För hatet har nämligen inga skäl som behöver motiveras med statistik. Hatet känns och det är lika ologiskt för den som inte känner hatet, som det är fullt logiskt för den som befinner sig i det. Jag såg att det inte var läge att gå fram till honom. Han var inte redo ännu. För du måste vilja bli av med det själv. Jag ville, men jag kände att jag inte kunde. Jag hade inte nått fram. Jag ville ändå ge honom mitt telefonnummer, så att han om några år, eller någon natt när hatets ångest är för svår, har någon att ringa till och prata om hur man kan vända hatet till nästan lika stark och extrem kärlek. Men det gjorde jag inte. Fegade ur.

Nej. Jag dömer inte honom, trots att han troligtvis ville ge mig och många andra stryk. Men när jag såg den där ilskan i hans ögon, kände jag igen hur jag en gång kände inombords. Såsom jag bara kan känna ibland, kanske en gång om året nu, i fem minuter. Sen går det över. Följs alltid av ångesten, som leder till mer ilska om man inte vet hur man ska behandla den, eller tänka kring den. För den som känner hat, känner sig inte ledsen när ångesten slår på. Den känner bara mer  hat. Och det gjorde att jag inte kunde döma honom. Bara få empati för hans situation, och hoppas att det snart fick gå över för han med.

För det finns knep, för dig som känner hat och som läser det här, och kanske hatar mig lite. Det finns tekniker som gör att du kan vända hatet till att få vara ledsen, få slappna av, att få känna dig helt försvarslös, utan att någon kommer kunna röra dig. Om du vill veta hur, kan du mejla till mig jesper.joakim.astrom@gmail.com så kan jag hjälpa dig ta ett första steg. Det är lugnt om du mejlar att du vill slå in skallen på mig också. Kommer inte polisanmäla dig. Det hjälper inte min sak. Jag vill bara att du ska slippa känna allt det där du känner inombords. Du och han med SP-tröjan.

Och det är någonstans i det som min största tankeställare från Almedalsveckan kommer. Du ska ha möjligheten att få vara du. Utan hatet. Om du, liksom jag, befinner dig i gruppen vita män runt 30 år. Om du liksom jag inte alls känner dig priviligerad på det sätt som alla säger att vi är. Då behöver vi prata med varandra. Om du dessutom känner dig alldeles maktlös och därför också känner hatet gro inom dig. Då ska vi prata med varandra. Jag kan berätta hur jag gjorde för att släppa hatet. Kanske kan det hjälpa dig, kanske inte.

Vi behöver ta tillbaka rätten att få vara oss själva och ge andra rätten att vara sig själva. Ingen annan ska få döma oss på grund av den vi vill vara. Men för att det ska vara möjligt måste vi börja med att låta andra få vara exakt vad de själva vill vara.

Feministiskt initiativ är det enda partiet i Sveriges politiska värld som verkar tycka att den frågan är viktig. Och lite kusligt nog var det kontrasten i Gudruns tal och SP-tröjans ”NEEEJ” som gjorde detta tydligt för mig. Där fanns kontrasterna i Svensk politik just nu. Motpolerna. Almedalens demokratiska epicentrum. På Donnerplatsen under ett par sekunder.

Och det var därför det var viktigt att vara där. För att kunna skönja kontrasterna.