augusti 20, 2013

Har VC-branschen ärvt ALLA sjukdomar från Reklambranschen?

Min haka föll mot marken i den långsammaste av alla takter. Hade jag hört rätt? Var det så att denna miljardhållande VC stod där framför mig och sa det han sa? Hade jag hört fel? Jag frågade igen.

Så det är alltså viktigare att man kan visa på extrem tillväxt i antalet medlemmar, än att visa på lönsamhet och hållbara affärsmodell för att få pengar från er?

Japp, alltså, visar du redan lönsamhet har du inte satsat tillräckligt på att växa..

Ehum… ok… så… jag ska alltså inte tjäna pengar, utan tjäna medlemmar? Fullt rimligt… eller? För mina tankar till….

Något fel på VC-marknaden?

Vad är det som är fel på VC-marknaden? Det är som om den ärvt allt som är stört med reklambranschen. Folk är mer beredda att köpa den fina drömmen än att satsa på det som bevisligen fungerar. De fina orden och förhoppningen om att tjäna pengar – någon gång i framtiden – fungerar bättre som grund för beslut om köp/investering än faktumet att arbetet som skapar tillväxt faktiskt är jävligt ospännande.

Folk säger att jag inte förstår. Men VAD är det i min logik som har blivit fel? Är det inte bättre att visa att du kan tjäna pengar än att visa att du har lyckats optimera dina sidor för medlems-signups genom att ta bort hela ställningstagandet kring köp? Det kan ju knappast vara en hållbar affärsmodell – ens för den mest drömmande VC – att som enda USP säga att en tjänst ska vara gratis.

Vi gör allt som de andra gör, fast vi gör det gratis, och du behöver bara klicka på två knappar för att vara med..

Det är tråkigt med lite tillväxt i taget

Jo. Jag är bitter. Kanske är jag lite för mycket av en realist. Blir alltid lika bestört när jag på meetups av olika slag träffar investerare som tycker att jag har ett coolt företagsnamn men som slutar lyssna när jag säger att jag har en tillväxt på sista raden på 5% månad till månad. När jag sedan ser samma personer stå med tungan vid knäskålarna då de lyssnar på någon som talar i termer av 1 miljon nya ”besök”, så ledsnar jag ordentligt.

Visst. Det är inte så att jag missunnar någon annan någonting. Eller jo. Det gör jag fan. Kan inte ljuga om det. Några osympatiska jävlar vill man ju inte att det ska gå bra för. Ok. Ja. Det gör mig till en sämre människa, men hellre ärlig och upplevd dålig än oärlig och upplevd bra.

Mest av allt är jag nog förbannad på mig själv att jag saknar det där drömsäljarsnacket. Eller. Jag kräks i min egen mun och sväljer, hellre än att stå och rapa upp halvlögner. Jag går för snabbt in på att försöka leda något i bevis. Dvs. grafen kommer upp lite för fort. Formeln och metoden. Sådant som folk skiter högaktningsfullt i.

Precis som i reklambranschen, vill en VC lyssna på retoriska drömförklaringar, hellre än att se fungerande affärsmodeller. Kanske förstår de inte hur Internet fungerar.

Kanske är det sossen i mig som spökar? 😉

Nej nej… Rant rant rant… snyft snyft och gnäll… Nej Jesper, skärpning. Gå och ät frukost nu! Du får göra som vanligt och klara dig helt själv och sedan peka finger åt de som inte trodde att du skulle klara det!

Vad skulle man göra dagar som dessa om man inte hade Tupac! 😉

  • Det finns sådana investerare också 😉 Som bara investerar om det är en stabil tillväxt, goda avkastningar och där siffran på sista raden är det absolut viktigaste.

    De investerar dock inte i högriskstartups á la Instagram, Facebook eller Google. Dessa investerare intresserar sig för (e)handel, fastigheter, konsultbyråer och andra affärsverksamheter där det är lätt att se en rimlig avkastning. Högre än börsnoterade aktier, fast även lite högre risk. Och ja, de investerar även i internet. Se vilka som investerat i Sportamore eller Fyndiq så ser du den typen av riskprofil.

    Sedan finns det lite mer riskbenägna riskkapitalet. De som vill investera i nästa Facebook, Spotify eller Skype. Och deras affärsmodell går ut på att satsa på high risk high reward. Inte medelstor risk och medelstor reward, utan stor stor reward om de lyckas. När de kan få 1000x sina pengar, inte 3x sina pengar. De behöver bara en eller två sådana per 10-årsperiod för att deras affärsmodell ska fortsätta fungera. Det är därför de uppmanar entreprenörer att ”catch the biggest fish” och inte något mindre än så. Varje enskild investering ska kunna dra in hela riskkapitalfondens pengar vid en stor exit.

    Det är inget fel i det. I många fall har det visat sig vara det som skapar de största succéerna, de bästa avkastningarna, de smartaste produkterna. Fast den andra biten behövs också. De som vill göra företag som är små, medelstora, ganska stora och stora – men inte störst – och som vill gå med vinst, ge avkastning, ha stabil tillväxt och skapa jobb. Och nog finns det sådana investerare också, om än något mer lokala och desto tystare i media.

    Och ärligt talat borde man kanske fokusera på att starta ett sådant företag, få bra avkastning till sig själv så när man är beredd och sugen på att skapa nästa Google – så har man tillräckligt mycket kapital, trovärdighet och frihet att man vågar göra det. När man har 3M på banken spelar det inte så stor roll om man förlorar the big bet, det är värre med 300k. Som Daniel Ek t.ex. som sålde ett bolag till Tradedoubler, var ekonomiskt oberoende more or less och därmed vågade starta ett av världens största internetbolag. Att skapa ett ”mindre” bolag är aldrig fel, bara en annan väg. Och kanske vägen till att skapa det stora också, för den delen.