juli 17, 2015

Hemma från Asien

Han såg ned på sina fötter och fann att asfalten var sprucken mellan sulorna på skorna. Han var hemma. Bakom sig lämnaden han 15 timmars resa, 18 dagars arbete och en rad oförglömliga tillfällen som liksom fanns till hundra procent just då de skedde.

Det är inte ofta jag gillar något längre. Ja vet. Det låter lite skitnödigt. Men jag har inte på länge, haft lust att göra någonting alls. Saker som tidigare betytt något har liksom bleknat bredvid den där känslan av att inte göra någonting över huvud taget.

När den känslan kommer. Då behöver jag resa. Inte så mycket för att jag upptäcker en massa nya saker när jag reser, utan för att jag av någon anledning kan vara precis såsom jag vill vara. Nästan alla jag möter, träffar mig för första gången. De vet ju inte hur jag är, så jag kan vara precis såsom jag vill, utan att för den sakens skull vara konstig. Inte i deras ögon och inte i mina egna ögon.

På avstånd har jag följt Sara Larsson-debatten som florerat här hemma i Sverige. Har tänkt lägga mig i, men blotta tanken på att åter gå tillbaka i min postmoderna hjärna har gjort mig illamående. Så jag har låtit bli.

Det är bröstkorgen som kommer först när jag går ner för gatan just nu. Inte pannan. Och jag vet att det kommer vara på det sättet i någon vecka till innan jag åter assimileras med mina gamla vanor. Har anlitat en coach som ska hjälpa mig att reda ut mina tankar och hjälpa mig förverkliga de beslut jag någonstans redan har fattat. Lite knasigt. Att du först vid 34-års ålder inser att du inte klarar allt själv, och att du vid 35-års ålder börjar se nyttorna med att be någon om hjälp.

Du ska ju vara så nedrans stark jämt. Jag är stark. Men så snart mina styrkor blir överdrivna, så blir de svagheter. Balansen har aldrig varit min bästa vän och därför känns det skönt att ha någon som jag litar på, som kan hjälpa mig sätta punkt, där punkerna behöver sättas.

ADHD. Kanske har en släng av det iaf. För några veckor sedan skickade en tjej en länk till mig ”Att älska någon med ADHD”. Hon skrev ”när jag läser den här så tänker jag på dig”. Kanske inte helt i linje med mina tidigare vanföreställningar om att inte bundla folk i diagnoser… men det var någonstans skönt att det var någon annan som också såg att jag, kanske inte var helt enkelt att ha att göra med. Inte ens för mig själv.

Igår var jag lycklig. Alltså på riktigt. Jag hade en sista liten sammankomst med några av mina vänner där nere i Singapore. De har så coola namn. Uma, Premika, Savita, Jose… alltså… På biljetten stod det ”Jesper Joak Åström”… Jag nöjer mig med det. Ett coolt namn till mig också.. Joak… Bättre än Jeppe eller Joppe eller Milton… Även om Milton klingar ganska trevligt det med.

Jo. Just ja… jag är hemma nu. Det var ju det jag skulle säga. Men som vanligt blir ett ord så lätt mundiarré… och så sitter vi här. Jag och mina stjärthalvor och väntar på att klockan ska ticka några slag till innan vi tar oss ut, och ger os i akt, med att fajtas med jetlagen.