juli 23, 2011

Hur många döda behövs för att vi ska sluta döda?

Igår såg vi Aftonbladet snabbt byta titel på löpet från ”terrordåd” till ”attackerna” i Norge så snart de förstod att det inte var en muslimsk arab som stod bakom attentatet. Vi såg bilder på vita människor i säckar och bilder på vita människor som grät. Vi grät säkert en tår vi också. Det gör ont att se människor gråta. I synnerhet att se vita människor gråta. Sådana som ser ut som du och jag. Det gör ont att se människor blöda. I synnerhet vita människor i säckar. Sådana som ser ut som du och jag. Vi har dock lärt oss att se vita människor döda. Sådana som ser ut som du och jag. Men det vi inte vant oss vid är att se bilder på en vit, snygg man som den skyldige mördaren.

Även om de flesta mördare i våra länder är vita män som slår ihjäl sina kvinnor, så är vi inte vana vid att se den delen av verkligheten. Vi skyler oss, vi gör som Aftonbladet och byter ord för att fjärma oss. Det är inte en kristen eller nazistisk fundamentalist vi har att göra med. Inget kollektiv. Det är en ensamvarg. Ingen gruppering som står bakom, eller som bär skuld. Ingen religion som skamset får bekänna färg. Det är en ensam, vit man, som helt olikt oss andra har mördat nära ett hundra människor.

Det är inte kristendomen, eller ens en fundamentalistisk gren inom den som utövat terror i det demokratiska samhället. Det är kanske nazismen och rasismen, men det är vi inte riktigt säkra på. I alla fall inte lika säkra som vi är på den fundamentalistiska islamismen. Den är kollektiv. Eller i alla fall vill vi mena det. I Aftonbladet står det att det är terror när en muslim mördar oskyldiga, men att det är en attack när det är kristna.

Vi försöker hitta andra samtalsämnen. Vi orerar kring hur många det är som har dött. Vi fokuserar diskussionen kring om detta är det värsta. Vi försöker komma ifrån att diskutera varför eller vem och fokuserar istället på vem som sa det först och om vi nått högst upp på topplistan i dödstal ännu. Är det det värsta, eller är det just det som är det värsta?

Varje gång jag ser en bild från Israel, där oskyldiga judar mördas besinningslöst av galningar som indoktrinerats till att det är den enda utvägen. Varje gång jag ser ett till plundrat och rivet Palestinskt territorium. Varje gång jag ser en Somalisk barnsoldat. Varje gång jag ser en utmärglad Kroat. Varje gång jag ser en bedjande Kines. Varje gång jag ser en kvinna som gråter för att hon våldtagits av en granne i en krigshärjad by. Då blöder jag inombords. Jag klarar inte av mer dödande. Jag klarar inte av att se fler människor som lider. Och jag klarar inte av den polariserade, högst spekulativa och i alla lägen lösnummerdrivna journalistiken mer.

Den skiter i att granska innan den skriker. Den skiter i att förstå innan den dömer. Den skiter i att förhålla sig objektivt. Den skiter i allt som är värdigt ett grundlagsskydd. Den bidrar till det högst otrevliga samhälle vi lever i idag. Den föder fördomarna istället för att hjälpa oss se den andra sidan av myntet.

Det är måhända tid till sorg, men jag kan inte känna annat än en blandning av ilska och hopplöshet. När ska de relevanta frågorna ställas? Hur i helsike fick han tag på vapnen han använde och vem var det som producerade dem? Vem är det som livnär sig på nästan 100 människors död?

Vi är alla kålsupare som gör det möjligt för den här typen av aktiviteter att äga rum. Vi bygger vårt samhälle på rädsla och hot istället för att bygga det på kärlek och omtanke.

Är du arbetslös ska du fråntas möjligheten att försörja dig, trots att där inte finns några jobb. Begår du ett brott ska du straffas för att andra ska avskräckas att göra samma sak. Är du rädd ska du vara mer vaksam och skaffa vapen om inget annat hjälper. Blir din regering rädd ska den bomba.

Jag är så trött på dödande. Jag är så förbannat jävla trött på att folk ska behöva dö, svälta, våldtas eller leva sina liv i konstant rädsla. Jag är arg på svenska journalisters sätt att inte göra sitt jobb och på deras redaktörer för att de uppmuntrar och befordrar fel folk.

Jag känner att den här bloggposten kanske inte ”makes any sense”, men vad i helvete gör det i den här situationen.

  • Pär

    Mycket bra skrivet Jesper!

  • admin

    Tack Pär!

  • Väl uttryckt.

    Alla vet vad du menar, men ingen vill delta i diskussionen. Vilket är bland det hemskaste; att vi, folket, dom med den största makten av alla, låter det fortsätta.

    Det är väldigt jobbiga ämnen som ingen blir munter av att prata om, men det är så äckligt fegt att låtsas som om allt kommer att lösa sig självt.

    Just nu är det terroristerna som vinner, och alla makthungriga politiker och kapitalister rider på ryggen av skräcken dom skapar. Och vi välkomnar dom som vår räddning.

  • admin

    Och det är just det som är så plågsamt… det är för jobbigt för att ta tag i. Det är som om vi vet vad som borde göras, men väljer att fortsätta blunda lite till…