oktober 2, 2010

I den riktiga världen har alla hem

Låtsas, det är bara på låtsas. Livet kan inte vara såhär grymt.

De refflade plankorna på parkbänken hade karvat djupa sår i huden på honom. Det hade varit en fuktig natt och huden hade lossnat och krullat sig. Han försökte sätta sig upp men blodskorpan höll taget om bänken. Det sved och smärtade. Det sköt ilningar upp till ögonen. Det var många år sedan han grät senast men nu pep han som en liten hund genom det orakade skägget. Han var bajsnödig. Klockan var halv fem på morgonen och det skulle vara nog så svårt att hitta en utomhustoalett som inte var upptagen av någon av de andra i gatans bostadskollektiv.

Han satt nu upp. Vilken orutin. Blodet sipprade ut längst med högersidan på kroppen. Inte livshotande, men persen från att sätta sig upp hade gjort honom orkeslös. Att ligga på en av stadens gröna bänkar av stänger var som att lägga sig i en snödriva på vintern. Fullkomligt självmord. Han hade varit full och hög igår. En annars ganska så behaglig kombination. Men när omdömet svek honom som ett resultat, kompenserade knappast en dags frånvaro för eftereffekten.

SÖS eller häktet, ställde han sig frågan? Antingen gick han in och drog runt på ett köpcentrum när de öppnade för att om möjligt bli arresterad, eller så tog han sig själv till SÖS och satt i kö. Det var något med statsmakten som var oroväckande enkelt. Om staten tog dig någonstans gick allt snabbt. Om du tog dig dit på egen hand, gick det långsamt. Därför var det oftast enklare att åka poliseskort till sjukan. Man behövde inte längre göra så mycket för att åka dit. Räckte med en skrämselhicka på en gammal dam så var det dags för häktningsförhandling. I alla fall om man suttit några år tidigare. Han längtade ibland tillbaka till innanför väggarna. Det var kallt här ute. Just nu sved det.

Toalett. Han var i oerhört behov av en toalett. Den fick komma i vilken form som helst, bara det var en toalett. En busstation, en papperskorg med hål ovanpå. Ingen som kollade och byxorna vid knäna. Bara inte kissa samtidigt. Det var nöd nu så det var bara att verkställa. Den kalla mässingsramen mot den sargade baken var det minsta att oroa sig för just nu. Han var färdig. Den största krisen var över. Hungern började komma och han kollade i vad han samlat på sig från kvällen innan. En femma i ena fickan och en tia i den andra. Det räckte till en korv, eller en stor stark när systemet öppnade senare. Det fick nog bli en folköl på seveneleven. Även om vätskan bara mättade ett tag, så tog det sargade leverfiltret inte bort så mycket av alkoholeffekten längre. Den som är full, haver aldrig hunger, skojjade han med sig själv.

Han tog höger, längst med utsidan på TeliaSonera vid Stureplan. Kungsgatan fram. Han lyfte en sten som låg där cyklisterna vanligtvis satt och drog till. Ljudet från det sönderfallande entrefönstret var tjockt och dyrt. De fönstren skulle minst ge en vecka innanför grindarna. Snuten stod bara ett par meter ifrån. Här var det ”housing by cop” som gällde. Det var dags att få duscha. I den riktiga världen där alla har ett hem.