februari 9, 2013

I känslans kvarter. Där vill jag bo.

Gatan tog emot ända upp i knäna. För varje steg mina fötter tog, kändes det som om jag var ett steg närmre att vara tillbaka där jag började. Korta små strålande nålstick till ilska i lederna påminde mig om att jag fortfarande var vaken. Det var länge sedan jag var där, men nu är jag där igen.

Om än i bara i tanken.

Övre halvan av kroppen lutandes framåt, andra halvan i fumlande försök att hinna med för att inte hela kroppen ska tappa fotfästet. Tänk att ölen kan smaka så gott de första två klunkarna och därefter kännas så oerhört smaklös.

Efter en eller två ilar den metalliska smaken längst med tungan, bakåt i munnen, innan den slår ett slutligt varv i gomen för att till sist falla ned som en smaklös kallsup genom halsen.

Magen fylls till gränsen. Den nedre delen trycker mot ryggraden. Den övre lyfter magen uppåt. Att supa. Att flyta fram över gatan, känslomässigt frånvarande av ruset. Ljuden och modet och de orosfria stundernas bedövade små stunder.

Förmågan att likt en grävling som stirrar rakt in i strålkastarna på en närmande bil, gå rakt igenom ett gäng med otäcka typer. Fråga dem om problemen finns närvarande då någon av dem yppar minsta lilla antydan till ton. Förvåningen när man faller till marken då ens alkoholdränkta ben inte håller överkroppen rak då hastigheten av en flygande projektil bestående av ben och skinn når sitt mål.

Pausen man tar sig när man fumligt ställer sig upp samtidigt som sparkarna träffar ens bröstkorgs insida. Det villkorslösa oförståndet när armarna inte svarar försvarande utan flyger likt loopen på en bumerang genom luften för att öka situationens redan ödesbestämda crescendo. Eller det behöver ju inte vara så mycket ödet, såsom logikens sylvassa kausalitet som skapar slutet i en illa placerad kommentar. Då fyllan håller vettet från att träda in i situationen.

Tror det är sunt. Att låta tankarna falla tillbaka på dåtiden. Hur kunde det komma sig att jag som idag är helt annorlunda, var så fruktansvärt annorlunda förr. Jag känner inte samma saker. Blir fortfarande barnsligt irriterad, men aldrig arg. Kan fortfarande ha monologer om samhällsutvecklingens inverkan på kaffesmaken, men ändå inte Googla bombrecept som en del av lösningen.

Idag ser jag en bebis och kan inte sluta glo. Ser en tand dras ut på teve och vrider bort huvudet. Jag ser ett slagsmål och lyfter luren till polisen. Visst. Jag kastar mig fortfarande mellan och skriker attackvrål för att få en misshandel att upphöra. Men jag ger mig inte in i fajten. Lusten har lagt sig. Hatet är borta. Vreden som under så många år höll mig kvar i någon slags kokong av känslomässigt avdomnad relation till mig själv och andra, finns inte kvar. Jag är inte heller intet, som jag var där mellan vreden och nu. Jag är något annat. Något som känner, och som är på riktigt.

Det är läskigt. Ibland vill jag tillbaka in i den där dimman som höll mig så underbart frånvarande. Nykter, såsom full. Men förstår samtidigt att den tiden är borta. Den kommer aldrig mer tillbaka. Säkerligen skulle den kunna få en spontan enkelbiljett tillbaka in i mig igen om jag skulle ställas utan alternativ. Men när alternativen finns där, är det trots det läskiga, ändå väldigt enkelt att välja.

För som människor kan vi sluta in oss själva i oss själva. Vi kan stänga ute världen hur mycket vi vill för att undkomma demonerna, om vi har dem där i minnet. Men de kommer ändå fram om natten när vi ligger stilla. De gör sig gällande likt återbetalningskrav från CSN. Kryper längst med ryggraden upp i hjärtat och isar sig ut i nacken. Griper tag i oss med sina kalla och våta skelettfingrar och viskar i vårt öra att de tänkt hålla fast tills morgonen åter tvingar oss gå upp ur sängarna utan en sekunds sömn.

När vi inget känner. Eller då vi låtit oss bedövas av oss själva, eller av valbar substans. Kan vi skjuta bort dem. Eller för en stund ge det beniga greppet en vadderad tumvante. Utan bedövningen gnager greppets skarpa kanter nya sår längst med sidorna på vår hals. Men bara för en stund. Ett par år. Eller bara för den längd på tid som behövs för att det ska göra riktigt jäkla ont. Hud som kan andas och svettas och som känns så mycket, gör att du tillslut vänder dig om och stirrar dåtiden i vitögat samtidigt som du slår bort dess grepp om din nacke och sakta men säkert ser dina sår läka tillbaka till små, obetydliga ärrbildningar.

Ärr som blir del i en historia som på ett humoristiskt sätt avkunnas under en middag. Men bara om du låter dig känna.

Ärr känns inte. De syns. I ögonen på alla som delar ärr. De ser det i ögonen på varandra. Men det gör inte ont. Det stärker. Blickar som stärker. Om en blick gör ont, är fortfarande såret öppet. Men när såret är läkt, är det likt en medalj, när det blivit ett ärr, en symbol som inte kräver några förklaringar. På sin höjd känns en blick som ett; önskar jag också hade en sådan, snarare än en hotbild så stark att den inte kan undgås att tas tag i.

Och därför kommer alltid alternativet, till det som dövar smärta, alltid vinna. För den som en gång sett alternativet. För den som upplevt det. Om än för den kortaste av stunder. Kommer aldrig mer vilja känna känslolöshetens maktlösa försök att jaga bort sömnens största fiende.

Jag minns hellre stunderna då jag inte kände, än att känna de stunderna mitt känslolösa jag skapade. Några av ärren kliar fortfarande men det mesta är läkt. Visst kan jag fortfarande ha kvällar då stegen känns hela vägen upp i höfterna. Men idag har stegen sällskap av de största av leenden, snarare än de mest ansträngda av ögonbryn. Livet där alternativet till det känslolösa alltid känns mer lockande. Där vill jag vara. Där är jag.