mars 25, 2013

Introducerar: Den permanenta Tokmyndigheten

Jag förstår när saker blir fel. Oftast förstår jag också varför. I somliga lägen…. rättar jag mig… i andra lägen… blir det bara fel. Kanske, blir det fel, för att det finns en regel som är på ett visst sätt eller på grund av att jag har en vana som är på ett visst sätt. Fördelen med när jag har fel, i kontrast till när andra har fel, är att jag kan ändra mig. Dvs. säga till mig själv att; shit va stinkigt jag gjorde… fan… jag gör annorlunda.

För någon som arbetar i en myndighet blir det på en gång mycket svårare. Lagen ska upprätthållas. Den ska följas till punkt och pricka. För att den ska vara lika, för alla. Lika bra, eller lika jävlig. Dessutom ska beslut fattas ur något slags objektivt perspektiv. Det är bra. Men i stort sett omöjligt. Men bra. För det innebär ju i alla fall i teorin att vi alla ska vara lika inför lagen. Vilket är bra… eller?

Jag vet inte det… Jag tycker kanske inte att vi ska, eller ens bör vara lika inför lagen. Jag tycker ibland att det är bra att vi är olika inför lagen. Exempelvis när vi skickar hem 6-åringar till länder där de inte har någon familj. Då tycker jag att det trots gällande lagstiftning, vore tajm att göra ett undantag.

Men det går ju inte. Säger somliga. Likheten inför lagen är ju en av byggstenarna som vår demokrati vilar på. Om vi börjar göra hål i lagen så kommer den bli alldeles omöjlig att följa. Jag avskyr, motsägelsefullt nog också, dessutom undantag. Det blir krångligt. Det blir öppet för vidare tolkningar. Tolkningar tar tid och tid kostar pengar. Nej. Det måste finnas någon annan slags lösning. En som inbegriper att vi alla är lika inför lagen, men vi samtidigt ger myndighetspersonen den möjlighet som alla vi andra har. En möjlighet att fatta rätt beslut när den känner i magen att den fattat fel.

Men att ge alla myndighetspersoner den makten skulle ju öppna upp för korruption i väldigt långtgående skala. Det skulle dessutom innebära att personen som fattade det egna beslutet, inte längre var objektiv, utan fick förlita sig på det mest subjektiva av alla bedömningskriterier – magkänslan. Och ett samhälle som baseras på magkänsla kan vi nog inte riktigt ha. Även om det var min magkänsla som fick styra.

Nej, det måste finnas ett annat sätt. Ett sätt som gör det möjligt för oss som samhälle att andas, trots rigid lagstiftning, tillämpad strikt av den som ska verkställa den, med högt förtroende hos oss medborgare. Vi måste hitta ett sätt att alltid fatta rätt beslut, även om det kanske för stunden, enligt lagen, inte är det riktiga. Vi måste ge oss själva möjligheten att inse när någonting inte blivit som vi tänkt oss. När något blivit tokigt.

Därför föreslår jag att vi som samhälle ska inrätta en Tokmyndighet. En ambulerande myndighet bestående av helt vanliga människor som väljs ut som slumpen. Typ som för jurytjänst i USA. Tokmyndigheten består inte av byråkrater. Den består av människor. Till tokmyndigheten kan myndighetspersoner som fattar beslut, som de själva känner är tokiga, skicka besluten för samhällsvärdering. Tokmyndigheten, bestående av olika människor, som samtliga fyllt 18 år och uppåt, är representerade. Kanske 13 stycken. För beslut krävs majoritet. Som beslutsunderlag, framställan av myndighetspersonen.

Exempel på process:

  1. Myndighetsperson fattar beslut, enligt lagen, att utvisa liten pojke till främmande land där vi inte vet om han kommer överleva
  2. Myndighetspersonen tänker: ”Oj… vad tokigt det här blev”
  3. Som ett resultat av sin känsla skickar hen in sitt beslut till Tokmyndigheten
  4. Myndigheten sammanträder och får beslutet uppläst liksom myndighetspersonens dragning kring varför det kan tänkas vara tokigt
  5. Därefter fattar myndigheten beslut
  6. Väljer myndigheten att gå emot lagen skickar den ett kort skäl om detta till regeringen som får tänka till kring om det kanske behöver göras ett tillägg i lagen … eller kanske en ändring

Myndighetspersonen blir då på ett mer tydligt sätt ansvarig för sina beslut. Aldrig mer kommer vi höra förklaringen att ”men jag följde bara lagen”. Vi tvingas tänka, samtidigt som vi tillåter oss själva att känna. Vi slipper dessutom utvisa små pojkar och flickor, eller ge deras incestdömda pappa vårdnaden om dem, eller skicka tillbaka unga tjejer till sina familjer där de kan utsättas för brott. Bara för att veckan efteråt säga, när Janne Josefsson står utanför dörren, att ”oj, vad tokigt det blev, jag följde bara lagen..”.

Genom Tokmyndigheten får vi möjlighet att ändra oss först och slippa konsekvenserna. Vi kan ta ansvar för samhället och ge oss själva en andra chans, innan det tokiga får full effekt.

Så vill jag ha mitt demokratiska samhälle. Tokigt enkelt.