juli 14, 2013

Jag är en nykter sexist

Folk frågar mig ibland varför jag röstar på F!. De frågar mig hur jag som man kan kalla mig för feminist.

Mitt svar är allt som oftast. Dvs. om jag inte är trött, har huvudvärk eller känner mig irriterad på något annat…. att jag inte alls är feminist. Men att feminism är visionen jag jobbar mot. Jag är så att säga, en ”wannabe feminist”. Sanningen är att jag, liksom 99 procent av alla andra människor som finns i världen är både rasister och sexister. Skillnaden på den som delar visionen om ett feministiskt samhälle och en som inte gör det, är att en wannabe feminist INTE VILL vara rasist eller sexist.

För att ta ett vanligt exempel. När jag går ned för gatan ser jag kvinnor och män. Jag ser svarta, bruna, gula, askgrå och vita. Men det finns några människor jag träffar som jag kategoriserar till en typ av människa, istället för att se den som en människa. Jag ser exempelvis en ”svart man” istället för att bara se en man. Jag ser en ”sexig kvinna” eller en ”ful kvinna” istället för att bara se en kvinna. Helt medvetet omedvetet. Jag gör det inte för att jag vill göra det, utan för att det är så min hjärna har programmerats.

Typ som AA… fast Annonyma Sexister…

Jag väljer därefter hur jag belägger de kategorierna människor med olika egenskaper. Instinktivt reagerar rasisten och sexisten i mig. Den säger ”serber är så”, ”eritreaner är si”, ”sexiga kvinnor är su”… Men då vaknar visionen om att bli feminist till liv. Typ som fluor angriper karies. Det sätter igång en process där jag ifrågasätter om min dom av personerna jag möter, verkligen är självupplevd eller om den är skapt av någonting annat. Är den rättvis. Min dom alltså. Är den baserad på min interaktion med den här människan, eller baserad på andra människors beteende. Har jag valt att tycka såhär, eller är det något jag gör för att det är bekvämt.

Jag försöker. I synnerhet om jag inte mött personen tidigare. Men den första tanken är svår att bearbeta bort.

Varje gång den slår mig, tänker jag ”faaaaan… nu gjorde jag det igen”. Svär åt mig själv och försöker tänka annorlunda nästa gång. Men det blir inte annorlunda. Det blir egentligen bara värre.

Såsom när en tjej har en alldeles för stor urringning. Och jag ser det på avstånd. Det enda som går i mitt huvud är ”jag får inte titta, jag ska fokusera på att titta i ögonen, jag får inte titta, jag ska fokusera på att titta i ögonen… alla har rätt att klä sig som de vill, jag ska inte falla in i någon stereotyp mansroll som suktar efter bröststirr… nej nej.. jag är bättre än så”… och så kommer jag fram till personen. Den säger ”kan du kolla de här papprena om det stämmer”. Min blick faller nedåt… ”AJ FAAAN… kollade jag… HELVETE”. Och så blir liksom själva situationen i mitt huvud så konstruerad att problematiken skapas av att jag försöker undvika problematik. Suck.

Jag vill inte vara sexist. Men jag är det. För det är inte bröststirret i sig som är det egentliga problemet. Nej, feminister är också kåta varelser. Min inre konflikt är problemet. Jag skäms över att jag i huvudet tänker ”men hon är VISST kompetent, TROTS att hon har stor urringning”. För det är de där orden… ”VISST” och ”TROTS” som är själva problemet i mitt huvud. Varför behöver de finnas där över huvud taget? Det är min dom om alla andra karaktärsdrag personen kan tänkas ha som är problemet. Att jag behöver motivera att  en kvinna med urringning – FAKTISKT är kompetent, istället för att ta det som en självklarhet då jag jobbat med människan tillräckligt länge för att veta det.

Alltså. Jag VET ju att hon är grym, men ändå måste jag någonstans motivera det i huvudet. DETTA mina vänner, är vad mina inte allt för enkelspåriga feministvänner brukar kalla för strukturer och normer. Det som vår hjärna tänker medvetet omedvetet, men som du som nykter sexist fajtas med varje dag.

Att tillägga är ju att den här tanken slår mig vare sig jag tittar eller inte. Det räcker med att jag tror att personen jag pratar med, tror att jag har tittat och så… ja.. då är det ju samma sak, även om jag inte tittat alls… för jag har ju ändå lagt märke till urringningen… och satt domen… som jag försöker tvätta bort. Suck.

Shit. Jag måste låta som ett pervo med allt prat om bröststirr. Men jag tar det som exempel, då det är något som ofta kommer upp på tal. Bland män alltså, och kvinnor för den delen. Samhällsfixeringen vid bröst. Så jag använder den i mitt exempel. För jag tror att det är många fler än jag som tänker såhär. Fast… när jag skriver det i ord så blir det så långt så att jag känner att jag kanske inte bör trycka på publish-knappen…. men jag gör nog det ändå. Kanske är det en sån där sak som behöver sägas för att slippa tänkas kring. Kanske är det när jag börjar prata om det, som jag kan befrias från den här mansrollsgrejjen jag verkar ha blivit uppfostrad in i. Vet inte. Men jag försöker.

Eller… ett annat exempel… är när tjejer är sexister…  när en tjej går hem längst en mörk väg och har en kille som går bakom sig. Eller. I hennes huvud. En potentiell våldtäktsman. Bara för att han är man på en mörk väg.

Är det en tjej som går där bakom, så är det ju fine. Nej. Men om det är en man som går där bak så känner inte bara hon, utan även han, att våldtäktsmannen är närvarande. Jag vet inte hur många gånger jag gått där bakom och undrat. ”Ska jag gå över vägen till andra sidan… eller verkar det konstigt om hon då ska svänga av åt samma håll som jag sedan om jag då går tillbaka över gatan… ska jag spurta förbi eller blir hon rädd och ökar takten ju fortare jag går då… jävla våldtäktsmansstereotyp…” och så får man slående ångest över att man just nu är våldtäktsmanen… ”HELVETE”. Och hon. Hon går där framme och tänker. ”Varför håller han jämnt avstånd… förföljer han mig…”. Hon slänger en blick bakåt och man liksom ba… ”FAAAN…”. Och så vill man ropa. ”DU jag är ingen våldtäktsman, du kan vara lugn.” Och så inser man i samma sekund hur konstigt det skulle låta.

Men jag dömer inte henne för att hon är sexist. Jag dömer inte mig själv heller, eller mina manliga vänner för att vi är sexister. Det är bara så det är. Frågan är vad vi vill göra nu och om vi vill fortsätta vara det.

Jag försöker. Jag är en nykter sexist. Jag vill förstå mig på mig själv mer. Jag vill sluta belägga folk med karaktärsdrag de inte har bara för att de har en viss färg eller ett visst kön. Jag tror att vi alla måste börja fundera i de här banorna för att en förändring ska komma tillskott.

Jag väljer att rösta på F!. Inte för att jag är feminist, utan för att jag vill vara det. Inte för att jag är helt könlös i mitt tänkande, utan för att jag vill jobba för ett samhälle där vi får vara de vi vill vara och bli dömda för de vi är. Feminismen är en vision och en resa. Långt ifrån den mest bekväma, men ändå den resan som jag har valt att ta för att få vara mig själv. Fritt tänkande och inte bli dömd på grund av hur jag ser ut.

Så. Jag är en nykter sexist. Att säga något annat vore för enkelt. Mina grovt förenklade exempel ovan kanske inte gör problematiken rättvisa. Men det kan ju vara en början.

  • Känner igen det där att jag går bakom en tjej/kvinna på kvällen och jag ser att de känner sig obekväma med att jag, som man, går bakom henne.

    En kompis från universitets-tiden gick bakom en tjej en mörk kväll och såg att hon var rädd. Han tog tag i saken och sa högt: – Du behöver inte vara rädd, jag är norrlänning!
    Oj, oj, oj, vad hon sprang…

  • Ha ha… se!! 😀 Tänk. Även med de bästa av intentioner kan det gå så himlans fel 😀

  • Pingback: » Den humorlösa Feminismen()