december 7, 2010

Jag är närvarande, underhållen, och ensam

Jag har världens bästa liv. Ändå är jag sjukt ensam.

För några dagar sedan satt jag bittert vid min sängkant och funderade kring livets mening. Inget konstigt i det. Jag är ju 30 år, har sumpat varenda förhållande jag varit i, på grund av att jag valt att fokusera på arbetet. Jag har varken barn eller bil eller lägenhet jag äger själv. Jag har en läcka i badrummet och en kyl som aldrig vill fungera. Dessutom har jag inte några vänner jag haft mer än något år. Jag är med andra ord en helt normal Stockholmare. Sjukt framgångrik, men sjukt ensam.

Jag brukade trivas i ensamheten. Den var trygg. Jag visste att det var bara jag själv som kunde svika mig, så om jag inte gjorde det skulle jag förbli obesviken. Men med åren börjar ensamhet att kännas. För ensamhet, i kontrast till självhet, är ovald. Ensamheten tränger sig på även om det finns folk i rummet. Ensamheten handlar mer om att uppfatta en situation på ett sätt som ingen annan gör, än att befinna sig själv i en annan.

Ensamhet är förknippat med skam. Som framgångsrik ska du helst av allt vara social, utåtriktad och socialt kompetent. Du ska vara stark och tro på dig själv och bygga ett fort av ogenomtränglig styrka kring din personlighet. Du ska vara som Al Capone, med en twist av Betty Boop. Men detta skiter ensamheten i. Den kommer i alla fall. Även om det som finns runt omkring dig är så äkta att du kan ta på det med händerna.

Vi fäktar bort ensamheten. Vi försöker glömma den, eller i bästa fall sätta den på paus. Ibland är ensamheten kortare än andra gånger, men allt som oftast ligger den kvar som en varningens blinkande rödljust på horizonten. Ensamheten är starkare än allt annat. Den finns där. I synnerhet när ingen annan vill vara där. Då… Då ställer ensamheten alltid upp.

På så sätt är det egentligen väldigt konstigt att jag är så obekväm i ensamheten. Att jag håller den ifrån mig och inte tar den till mig som min bästa vän i hela världen. Ensamheten. Den som aldrig sviker. Den som finns där när vi känner oss missförstådda, berådda, och samvetskrossade. Ensamheten. Som likt isande kyla svalkar oss efter raseriutbrottets inträde i stunden.

Ensamheten. Den som jag känner för att mitt nyckfulla inre spelar ett spratt med informationen som finns lagrad i mitt övre.

Att tycka illa om ensamheten är bara självdestruktivt. Och trots att ensamheten känns mer med åren, så börjar jag ändå någonstans att vänja mig vid den. Jag börjar nästan bejaka den. Ensamheten är nämligen inte bara ett säkert kort. Ensamheten är också väldigt underhållande. Den tar tag i oss och förför oss till känslor som frambringar en kreativitet som vi annars inte hade besuttit. Den skapar en känsla av vanmakt som frigör oss från sådant vi tidigare värderade för högt för att våga riskera. Ensamheten för somliga i fördärvet. Mig ger ensamheten en behaglig tillvaro för min sökande själ.

Jag är närvarande, underhållen, och ensam. Jag tror vi är fler än jag.

Och vad kan väl vara bättre än en trudelutt av Björn Afzelius efter en orgie av självömkande ordbajseri….

  • Bra igenkänningsfaktor på den här 😉

    Bara det att idag behöver vi aldrig vara ensamma på samma sätt som man kunde vara förr i tiden, utan Internet.

    Sällskap finns bara några klick iväg!

  • S

    Alltså har jag sju år på mig att tröttna på ensamheten och att lära mig att inte sabba förhållanden.
    (Jag som trodde det blev lättare med åren.)

  • admin

    @Martin – Absolut! Men jag tror snarare det är självheten vi inte behöver vara utan. Tror många människor är väldigt ensamma och mår dåligt över det. Jag försöker se på ensamheten ur ett perspektiv som gör den näst intill njutbar 🙂

    @Sara – haha… det blir det också 🙂

  • Kom på Websmurf-öl onsdag vetja. Du är inte ensam!