juli 21, 2015

Jag satte mig på Kulturhuset för att finna inspiration och fann den i en stor röv som gav mig insikt om den förutsättningslösa kärleken

Kulturhusets andaktsfulla klyschor omsluter mig den här eftermiddagen. På våning tre sitter jag. Inte bara för att det är gratis påtår och hon som står bakom disken har balla tatueringar längst med hela armarna. Nej, jag sitter här för att kunna se ut över plattan. En plats vars olika människotyper är lika många som pixlarna på TV-skärmen.

Jag sitter här för att finna inspiration till skrivandet. För att komma tillbaka till passionen där svulstigheten i uttrycket är viktigare än betydelsen av det jag försöker kommunicera. Att fånga känslan. Det där som vi sällan, eller på riktigt, tar oss tiden att verkligen formulera. Såsom att porerna kräks när du är riktigt förälskad, eller att magen kittlar dig när du själv behöver hulka.

Framför mig sitter en kvinna vars röv får betydande bergsmassiv att framstå som minimalistiska. Hennes sonotter (motsvarigheten till hen för ett könlöst barn) ställer lika varierande frågor som en sportreporter och deras bakelser är sedan länge inmundigade, i full färd att omvandlas till överskottsenergi som ska göda behovet av ytterligare en flygstol vid framtida semesterresor.

Det råder ingen nöd på dem. De visar varandra tålamod och förutsättningslös kärlek i en nutid som annars präglas av motsatser och missförstånd. Så, på sätt och vis står jag emot reptilreaktionen som förkastar deras existens, såsom hångelljud på bussen kan göra, och jag inspireras.

Förutsättningslös kärlek. Den där som får dig att ständigt vilja leva i kokongen som minnet av samlade stunder du delat med en människa du älskar skapar. Det är inte ofta du varesig känner den eller ser den yttras i det allmänna rummet. Människa till människa. Människa till bakelse. Bakdel till stol.

Mitt 35-åriga jag räds ofta över tanken på att jag kanske aldrig kommer få känna den igen. I den konstruktion jag lever finns det mycket tid för tankar, lite tid att uttrycka dem. Än mindre tid att uppleva dem då antingen förståelsen av stunderna eller de rätta orden oftast kommer i efterhand.

Jag intalar mig själv att den väg jag valt är ett fullgott alternativ. Samtidigt finner jag mig åter och igen i vanan av att söka något som bara tvåsamheten kan ge. Det där förutsättningslösa som inte är inledningen till ett möte du vill ska leda till dit du har planerat. Möjligheten att säga ”mhm…” och få ett ”aha..” tillbaka, där både avsändare och mottagare nöjer sig med att tonen i lätet säger allt som behöver sägas och man egentligen vet, utan att orden behöver falla sig mer komplexa än så.

Samtiden söker konflikt i jakten på de klick som fått ersätta lösnummer. Som individer söker vi bara förståelse och rätten till vår egen existens. I hjärtat söker vi kärleken som trots alla Hollywood filmer i hela världen, aldrig riktigt blir en rush i en regnig allé med en vältajmad hoppkram och tungkyss som slutpunkt.

Alternativkostnaden till tvåsamheten blir självskapet som konstant balanserar på ensamhetens tunna linje. Jag intalar mig att jag hellre lever som ensamvarg än att leva i en falsksjungande duett. Men jag vet att jag någonstans ljuger för mig själv.

För även om publiken skruvar sig i sina säten, så blir du mer än ofta tondöv då hjärtats bultande tar hela din uppmärksamhet från det faktum att ni inte kan sjunga ihop. Och det är den bästa känslan som finns.

Kanske är det den otroliga sommarvärmen vi upplever just nu, eller så är det åldern som gjort mig mindre manisk. Men på något sätt känns det hela väldigt odramatiskt i stunden där jag sitter och vältrar mig i tungrullande ordlekar.

Och även om jag came in like a wrecking ball i det här livet, är raderna jag nu har framför mig sammanfattningen av den stillhet jag känner i tron att det någon gån ändå löser sig helt av sig självt. Om än inte i känslan, så i alla fall i beskrivningen av den.

Svart kaffe och poesi. Ett par stycken text i bloggen och ett par ögon som leder huvudets vridningar i letandet efter en toalett. De brukade ha stans bästa.

Kvinnan och barnet har gått. En kille i sprakande brallor har satt sig i deras ställe. Jag vrider mig tillbaka till boken och motstår mina pressande behov för att skriva ett par sista rader orimmad kotlett innan jag packar ihop och går hem.