februari 25, 2012

Jag vill läsa Filter med dig

Kanske är det en ny kärleksförklaring. Kanske är det bara något tecken på att vi inte borde prata. Men jag vill dricka kaffe och läsa Filter med dig. Långa stunder av tystnad, varvade med insikter som delas utan att för den delen kräva något annat alls av varandra. Liksom att googla blivit synonymt med att hitta svar, har tidningen Filter blivit ett uttryck för vardagslyx i termer av tid. Att då känna en djup lust av att vilja läsa Filter med en annan människa, blir därför, i mitt huvud, en näst intill romantisk handling.

Jag sa en gång till en tjej att hon hade ”stora saker i ett litet ansikte”. För mig var det glasklart att detta var en komplimang. Hon kände inte fullt likadant inför kommentaren. Det finns egentligen inte så mycket man kan säga om saken. Jag säger korkade grejjer, som bara jag förstår meningen av. Anti-kommunikation. Jag trivs i det. Så har det varit sedan mina vänner myntade begreppet ”jespers halvtimma” när jag var liten. Det var det epitet jag lyfte för att jag minst en gång i halvtimman sa någonting som fick stiftet i diskussionen att skippa ett beat.

Men när alla meningar har använts, hur skapar vi då nya för att tydliggöra vikten i det vi säger? Hur visar vi genom vårt språk att en person är unik? Vanlighetens klyschighet är inte tillräcklig för att uttrycka känslor genom språket. ”Dina föräldrar måste vara tjuvar...”. Nej, jag kan inte ta det. Så det enda sättet jag har kvar att uttrycka mig på blir därför genom att använda just de ord, i den följd, som de kommer in i mitt skrala huvud. Om det kräver en förklaring, after the fact, så får det vara så. Men, när känslan ska hitta fram genom orden som kommer ut ur min mun så krävs det att jag får låta dem leka ihop. Det krävs att jag ger dem möjligheten att paras likt ormar. Att inte blanda in hjärnan. Att inte tänka efter. Låta känslan få styra vad som sägs. Det blir det viktigaste.

För vad händer när vi tänker efter. Då vi försöker finna format för vad vi vill säga. Det är då som klyschan hägrar. Den står där och knackar oss på axeln. Och när vi vänder oss om så ler den mot oss och säger ”Mig har du använt med framgång förut…”. Och med ett hångiggle ligger han sedan där på marken och skrattar när jag förgäves står och svär åt en ytterligare försakad stund som våldtagits av det allt för säkra uttrycket.

Det är känslan i det osäkra och oförståeliga som skapar spänningen värdigt stunden. Det är när orden inte skapar någon som helst tydlighet och när meningsuppbyggnaden är fullkomligt obegriplig. En obegriplighet som gör tillfället och alla intryck tillsammans, med det du just sa, så attans vackert att det inte går att bortse från.

Jag vill läsa Filter med dig. Det är det finaste. Mest tidsgivande. Underbaraste.