augusti 6, 2010

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet högt.

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet högt. Att andas in när du behöver för att hålla darret i rösten tillbaka. Rör dig ur fläcken. Svetten som runnit längst din skamfyllda kropp och samlats likt en dank i dina sockar. Men sockar sitter kvar trots att man går. Plask, plask, plask….. plask. Det spelar ingen roll hur snabbt du rör dig för plaskandet följer med dig var du än väljer att gå.

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet högt. Sminket sitter kvar trots att strålkastarljuset är starkt. Men har du kvar sminket när du lägger dig på kvällen kommer du få bölder i ansiktet som du inte kan dölja med någon highlight i hela världen. Bölder är inte vackra. Det är därför de har ett så motbjudande och deskriptivt namn. De har en tendens att vara växande, synliga och inte allt för sällan fyllda med gult och kladdigt var. Var, som endast går att tömma med skalpell. Det skulle göra ont. Det skulle svida. Men alla behöver vi tömma varet för att inte bölden ska bli en börda.

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet högt. Publiken tittar egentligen inte på någon. De blir underhållna av helheten. En huvudperson i en historia är aldrig mer betydelsefull än berättelsen hon befinner sig i. Det är förmågan till samspel som gör det möjligt att skapa dynamik och magi. En kärlekshistoria där bara ena rollen är besatt av någon som är besatt är inte hållbar. Kärleksvisan måste spelas i stereo för att publiken ska hållas underhållna och koncentrationen inte ska förpassas till sällskapet snarare än sällskapet.

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet högt. Harklar sig och går ut på scén för sista akten. Plötsligt finns inte replikerna kvar. Minnet har svikit. Eller var det känslan som svek. Känslan av att bäras fram på scénen. Plötsligt borta. Finns inte där de brukar. Replikerna som skapar kontrasten till den visuella upplevelsen. Det som skapar kontext till det som syns.

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet kallt. På andra sidan scenen finns alltid en hjälpande hand. Alltid en röst som viskar de första få orden. En räddare i nöden.

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet kallt. En bugning är inte så svår att genomföra. Det svåra är ju redan klart. Ridå. En konstig doft av svett och playdoo. En djup suck och ett par timmar avsminkning. Kameran rullar inte längre. Strumporna hänger på tork. Publiken har gått hem. Replikerna behövs inte här. En klapp på axeln av en hjälpande hand. En tuss bomull tar bort det som annars skapat bölder större än att de kunnat döljas av helheten. Ridå. Kameran rullar inte längre. Det är dags att gå hem.