juli 4, 2010

Kantiga vägar, svårt med farten

Det fanns egentligen ingenting att skriva om. Det var mer en känsla som behövde komma ut. Han satt där och kliade sig i huvudet samtidigt som den melankoliska musiken fick hålla honom sällskap. Mycket hade flutit omkring i hans omvärld den senaste tiden och den kanyl av känslor som sprutats in i blodomloppet verkade nu som en heltäckande mantel. Ibland trodde han att manteln gjorde honom osynlig. Ungefär som i Mio Min Mio. Fast han hade ingen magisk sked att äta vad han än ville med. Så när folk tittade i hans riktning och ändå inte såg honom, kunde han inte mätta sin hunger för uppmärksamhet.

Hon hade sett honom för den han var. Hon var som kontrasten till allt det andra som såg något annat. Hon såg det nakna och enkla där andra såg komplexitet och förvirring. Hon öppnade dörren för honom och lät honom stiga ut. Lufta sig lite, andas friskluft. Det var den känslan som nu skulle ner på pappret framför honom.

Med ett läppstift i ena handen och en bordsduk på golvet framför skulle enkelheten gestaltas. Egentligen hade han ingen lust. Det fanns ingen duk i hela världen som kunde rymma känslan. Han fick tänka omvänt. Han fick tänka litet och att kontrasterna är vad som skapar berättelsen och inte utrymmet som begränsade den.

Nattluft strömmade in genom den öppna balkongdörren. Kylan och ett svidande myggbett höll honom vaken. Det och berättelsen som skulle komma ut. Känslan inom var för stark för att hålla kvar. Han var tvungen. Det fanns ingenting som skulle hålla honom tillbaka. Inget som kunde göra det.