juli 25, 2011

Kisskorvarnas vänstar målstolpe

Skulle han bli frisk nu, eller var det här ännu ett dåligt placebo-försök av en vilsen doktor som trodde att allt var psykosomatiskt. Well, i just det här fallet så var ju det ju just det som var grejjen. Snurrigheten… den var ju inte bara psykosomatisk utan även helt psykiskt frambringad. Det var ju något fel inne i den där hjärnan, och det skulle minsann tyglas. Det hade inte bara han själv tänkt, utan det var allmänt känt. ”Han var ju helt jävla crazy den där snubben”, hade folk sagt sedan han kunnat inta rollen av ett av sina många alteregon som 5-år gammal.

Först var det Rådjuret, sen var det Ulla-Bella, sen var det Ronny och Ragge, för att slutligen övergå till det helt eget påkomna monstret Milton. En ursäkt för att släppa på spärrarna. En ursäkt för att få slänga ur sig det som hjärnan annars tänkte. Han behövde pysa.

”DOKTORN KAN STANNA HEMMA”!! Tänkte han där han satt och pillade i sig en alvedon och en magnecyl. Huvudvärken hade i ett par sekunder fört honom bort i fantasins land. Kanske var det en hjärntumör som skapade alla dessa huvudvärksattacker. Kanske var det något värre. En stor och monsterliknande larv som krupit in genom ögat någon gång när han legat ute i ett tält och låtsats vara friluftsaktig. Eller så kanske det helt enkelt var så att det fanns för mycket hjärna där uppe och när den blev bara lite för varm av alla tankar så började den svälla och ta emot i kanterna.

Njae… huvudet var väl tilltaget så på det sättet var det nog inte. Och någon doktor hade han ju inte heller varit hos. Självmedicinering var bästa receptet för att få fortsätta tro att han var lite dödligt sjuk samtidigt som huvudvärken temporärt lugnades och gick tillbaka till intetlandet. Han tänkte ett tag att om han varit en kisskorv så hade han minsann inte haft alla dessa världsliga problem.

Funderade en stund kring om kisskorvar varit målstolpar. Hade de då kunnat ta emot en Zlatan-frispark? Det visste han inte. Zlatan var dock kungen tänkte han där han bara satt där och funderade. Det hjälpte. Att ta tankarna från det oemotståndeliga självömkandet var viktigt, men sällan långvarigt. Det var så skönt att sitta och tycka synd om sig själv.

Han tog en klunk kaffe ur sin grovt överdesignade prettokopp och klickade vidare på skärmen. Ett klick, två klick, tre klick… en videosnutt och så en till. Manligt!!, tänkte han där han satt och flippade mellan sportsidorna på Aftonbladet. Han slog på ordet kisskorvar i Wikipedia. Inte ett enda resultat. Kanske var det så att kisskorvar var hans originella idé. Den som skulle göra honom superrik. Nu var han bara tvungen att komma på vad i helsike det var och vad det skulle innebära om målstolparna faktiskt byggdes av sådant material.

”Hampa funkar i kläder. Så varför ska inte kisskorvar kunna fungera som målstolpar?”, funderade han vidare. Det hade ju rent ut sagt varit orättvist om så inte hade varit möjligt. Och orättvisor ska ju bekämpas!! Eller ska de det?

Han gick in på nyhetssidorna på Aftonbladet. Någon tok hade tydligen skjutit några sossar i Norge. Lyckats med konststycket att spränga en bomb mitt i Oslo också. ”Stackars”, tänkte han för en stund. Sen började han må lite blä för att det inte hänt närmare honom själv. Att han fått ett skäl till att få gråta lite. Att få vara lite ledsen. Att få säga att det var han som var utsatt för terror på riktigt. I falukorvens land hände det ju ingenting. Kunde inte något hända bara honom för en gång skull. Något som var stort och världsomvälvande. Något där CNN rapporterade, där det kom journalister som fick göra bakom kulisserna-reportage och där han fick sitta med i TV-soffan och faktiskt prata om något viktigt för en gångs skull. Typ som hur världen kunde bli bättre bara man inte gjorde si eller så.

Han studerade bilderna på de övertäckta kropparna och tänkte att hans tanke var ganska sjuk ändå. Han skämdes lite för att han tänkte den. I självömkan finns det visst inga gränser kände han. Svenska folket blev norskt istället. Empati. Det var lösningen. Så skulle vi minsann göra. Det var så han också fick göra. Han grät en skvätt, för de här historierna som stod skrivna var minsann ganska så rörande och jobbiga att ta till sig. Han drog ett väldigt opassande skämt för några förbigående. Han klarade liksom inte av att ta in allt.

Huvudvärken hade börjat avta och istället fanns där en viss känsla av vemod och ånger. Hur kan vi tänka tankar vi inte vill tänka, hur kan somliga begå handlingar de inte vill genomföra, och varför blir barn utsatta för så många otäckheter hela tiden. Varför kan folk inte bara nöja sig och vara glada. Varför var inte han glad?

Han tänkte på kisskorvarna igen. Kanske skulle de göra honom gladare. Kanske var det dem som var lösningen till allt. Tänk om den norske terroristen hade intresserat sig för kisskorvar istället för nazism. Då hade han minsann blivit världsmästare i kisskorvighet istället för att göra såhär. De enkla lösningarna är alltid de bästa, men den här för overkligt enkel och den var därför inte heller genomförbar för den fanns bara i den egna världen.

Men snart så. Snart skulle alla veta vad det var. Det fanns ju ändå en upprättad wikipedia-artikel om saken. Då måste det ju vara sanning. Men vad i helskotta var det nu en kisskorv var.

Tankarna flöt vidare och blandades upp. Hjärnan i total normalhet efter cocktailen piller och chocken av alla dessa gripande berättelser från vårt grannland. Han kliade sig på pungen, då den kliade. Han pillade sig i näsan och blundade. Hoppas ingen såg. Han klickade tillbaka till start. Hemskt, tänkte han.

I drömmen skred han över planen klädd i Milan-tröjja. Fick en passning av Pirlo och tog ned den på bröstet. Anlade ett skott. Det gick in via den vänstra stolpen på målet som nu var byggt i det pattenterade kisskorvsmaterialet. Han var kung.