april 26, 2010

Morgonmiffot Jesper entrar dagen

Någonstans är det helt sjukt hur man känner sig när man separerat med sin respektive. Det är som om man imploderar totalt och att till och med den enklaste aktivitet som att dra på sig de skosnörslösa skorna på morgonen blir en fullskalig battle. Jag har verkligen sålt smöret och tappat pengarna. Det finns ingen vinstlott, inget uppdrag, ingen flirt eller stund som kan kompensera för den enorma förlust som ett uppbrutet förhållande motsvarar.

Jag försöker ferbrilt koncentrera mig på det som för stunden är viktigt. Men även om det är det viktigaste för stunden så är det samtidigt fullständigt oviktigt. Jag vaknar när klockan ringer på morgonen, går upp och rakt in i duschen. Det varma vattnet som vanligtvis tar mig från obehaglig morgonkänsla till he-man, känns mest av allt som kladdig slajm som flyter ut över mina axlar. Testar att borsta tänderna för att uppnå någon slags fräschet men sätter tandborsten för högt upp i gomen och kräkreflexerna tar vid.

Stänger av vattnet. Svettlukt ligger som ett inbillat smegm i näsan på mig och jag blir tvungen att sätta igång duschen igen och tvåla om mig. Slutligen ut ur duschen med handduken under armhålorna. Passerar spegeln, stort misstag, tjockis. Går in i sovrummet och plockar fram ett par riktiga svennekallingar och drar dem över röven samtidigt som jag låter handduken falla till golvet. Med en så osexig 30-årskropp finns det inte en chans i hela världen att personen som precis vaknat i sängen brevid mig kan få den minsta vilja att åropa ångerrätten.

På med ett gäng ostrykta kläder. Rakning, hårtilltuffsning och sakihopsamling. 5 minuter senare är jag redo att möta världen. Känns riktigt onajs. Första gänget jag möter utanför dörren är ett gäng hucklebeprydda tjejer som snackar om någon snubbe de spanat in. Jag går vidare och funderar på kontrasten i deras ordval och mina egna fördomar om kuvade muslimska kvinnor med sjal runt huvudet. Blir med ens generad över min inneboende enkelhet och komplicerar det hela med en självanalys där jag förklarar min reaktion med en separationsprocess från min multikulturella uppväxt.

För även om min reaktion troligtvis skulle kunna beskrivas som fullständigt vanlig är jag då ingen vanlig människa i vanlig mening. Jag är en helt ovanlig person i helt vanlig bemärkelse. Även om jag gärna skulle vara 100% annorlunda så får jag ändå förhålla mig till mina egna brister och arbeta för att skapa möjligheter för framtiden.

Den positiva självmotivationen avbryts av att SL-kortet inte vill fungera i spärren. Går fram till luckan och får veta att mitt 700 spänn hårt ansatta passerkort minsann behövde ackompanieras av kvitto.

BrainNinja!!!

Efter att kontemplerat total anarki och brandbomber mot riksdagen i 4 sekunder accepterar jag och betalar genom en SMS-biljett istället. Småsvärandes rullar jag ner för trappan mot T-banan som jag naturligt nog missat för att kortets teknologiska utveckling uppenbarligen inte var ofelbar.

En snygg tjej passerar och jag råkar för en sekund glömma min nyfunna avsky till tvåsamheten. Det passerar dock snart när hennes snubbe dyker upp som från ingenstans och de börjar gulla med varandra. Olustigheten inför publikt gullande sprider sig i kroppen med illfart medan T-banan rullar in.

Tjocka människor överallt. Svettiga är de också. Samhällscancer tänker jag medan jag hittar en centimeter att handas syre ur. T-banan anländer vid Hornstull, jag går av och ser till att ge en ordentlig axelstöt mot den flottiga killen som står mitt framför dörrarna utan att flytta på sig när de öppnar.

In på kontoret, slår mig ner framför datorn och zappar profiler på Facebook. Blundar, tar tre djupa suckliknande andetag och öppnar Google Docs. Horan Jesper, 30 år, singel och äcklig har precis påbörjat sitt dagsverke. Klockan är 7.30 och arbetsdagen har börjat.