februari 6, 2012

När den mänskliga sidan glöms bort

Margret Thatcher är en av mina stora idoler. Inte för den politik hon drev, utan snarare för att hon gick sin egen väg. Jag måste respektera den som går sin egen väg, även om jag inte håller med den i sak. Hon argumenterade för att den som inte har något ekonomiskt incitament, inte har något incitament alls. Hon argumenterade också att ett samhälle där inte somliga tillåts springa i väg, blir ett samhälle som inte når sin fulla potential.

På samma sätt hör vi Fredrik Reinfeldt argumentera i Sverige. Han blandar det med någon slags ny tolkning av social ordning i samhället där den som jobbar är människa och den som inte jobbar är mindre människa. Samhället når bara sin fulla potential om man har ekonomiska incitament nog att göra vad som helst för att få ett jobb.

Jag tror det är dags att vända på steken lite. Jag kommer nämligen aldrig igen att söka ett jobb. Möjligtvis kommer jag bli erbjuden ett jobb som jag väljer att ta, men jag kommer aldrig att söka ett. Jag är egenföretagare och för mig är arbetsmarknaden inte ett alternativ. Jag har fattat beslutet att jag aldrig kommer vilja att någon annan sätter min lön, jag vill att mitt lön ska stå i direkt relation till hur framgångsrik jag är. Jag vill också kunna lägga fullt fokus på det jag gör, och jag vill kunna satsa helhjärtat på de drömmar jag har. Det tycker jag alla borde få.

I vårt samhälle finns det allt för många människor som är inlåsta i sina arbeten. Man ser sig själv som ett offer. Retoriken är ju sådan. Så det är inte konstigt att man får en skev självbild. Det är inte konstigt att folk förlorar hoppet när de står i valet mellan att vara urfattigt arbetslösa eller tröstlöst anställda. I synnerhet inte när LAS finns där som en inlåsningsmekanism som gör att den som är äldst i gemet är den som sitter säker.

LAS är ju ett jävla otyg, liksom fackens roll. All data talar sitt tydliga språk. Decennier av fackliga förhandlingar och LAS-drivna verksamheter har lett till att unga inte har en plats på arbetsmarknaden och att kvinnodominerade yrkesgruppers löner släpat efter. Nej, det handlar inte om något annat. Det handlar inte om elaka arbetsgivare utan snarare om politiskt styrda fackliga organisationer som får order om att hålla tillbaka inflationen i högkonjunkturer genom att hålla igen löneökningarna för de största löntagargrupperna. Den sektor där detta efterföljs är den offentliga, där det arbetar flest kvinnor, och då behöver vi ju traditionellt sett inte bry oss, för att det är kvinnor det handlar om.

Lika lite är det förvånande eller arbetsgivarnas fel att ungdomsarbetslösheten är så hög. Så länge vi har LAS kommer detta leda till att den som arbetat längst inte kommer få sparken då man behöver dra ner. Detta leder i de allra flesta fall till att den unge och inspirerade, den som kommer med nya lösningar på gamla problem, stängs utanför arbetsmarknaden, när den som bäst behövs. Dvs. när det blir dåliga tider kommer de som kanske har ett nytt sätt att se på saken och som är billigast i drift att få gå först. Det vare sig låter eller känns som en logisk lösning på ett problem.

Så vad är min lösning? Ska vi sätta de som arbetat längst på ”att sparkas listan” när det blir dåliga tider? Ska vi ta bort fackförbunden och låta arbetsgivarna härska såsom på slutet av 1800-talet? Både ja och nej. Systemen måste inte slopas, men de måste förändras. Vi som människor har förändrats och vårt samhälle har blivit annorlunda. Vi måste därför hitta nya lösningar på gamla problem. Det är de nya lösningarna som leder till förbättringar. Vi kan inte hålla kvar vid gamla ideologiska ställningstaganden i ett samhälle där dess tillämpning betyder att vi går emot vår ideologi.

LAS och facken hade betydelse tidigare för de jämnade ut förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare på arbetsmarknaden. Idag råder förändrade förutsättningar. Idag finns fler möjligheter för individen och för kollektivet. Idag finns det en chans att som ensam skapa sin egen framtid, att bli sin egen arbetsgivare och att slippa bry sig om något annat än att utöva det man själv älskar. För det förutsätter jag, till skillnad från Thatcher och Reinfeldt, att det som driver oss människor inte är pengar. Det är där min ideologi finns, det är där skillnaden mellan mig och Fredrik ligger.

Jag tror på människan i människan. Jag tror att vi har inre drivkrafter som måste motiveras genom motivation, inte genom straff. Jag tror att vi alla föds med drömmar som sedan formas av det samhälle vi växer upp i. Jag tror att om människan lyckades flyga till månen på 60-talet så har vi möjlighet att göra vad som helst 50 år senare.

Fredrik och Margret anser att människan är lat, att den vill spendera sin hjärnkapacitet till att hitta kryphål och till att fuska. De anser att människan inte klarar av att fatta sina egna beslut och att de helst av allt chillar på soffan. Att det enda vi bryr oss om är pengar.

Men säg, där har de helt fel. Och de vet också om det. För om fallet hade varit så att vi helst av allt ville ligga på soffan och lata oss, då hade aldrig Fredrik eller Margret nått en majoritet i valen på sin argumentation. Det enda logiska hade ju varit att människan som lat, då hade röstat ned Fredrik och Margret. Att de inte vunnit några val, då alla vill ha system där man kan lata sig. Men så är ju inte fallet, och rent logiskt, dvs. utan att ta till några krusiduller, så måste det ju innebära att de vinner på att de har fel. Människan är inte lat, och vill därför, om de nu gått på Fredriks retorik, inte belöna den som är arbetslös genom en dräglig levnadsstandard.

Och det är här det farliga ligger i de Nya Moderaternas retorik. För trots att de själva måste veta att de har fel, så kan de vinna val på att argumentera emot sig själva. Retorik, ett par hundögon och ett par lögner senare. Några ”inga kommentarer”, ett par partipiskor och omdöpning av skattesänkning till ”jobbskatteavdrag” senare står de där med makten i hand att förstöra samhället. För det är precis det som håller på att hända. Istället för att fokusera på varje individ, på varje människa, håller de Nya Moderaterna, likt kommunismens värsta exempel, på att förvärra för oss människor då de packar ihop oss som ett kollektiv. De fattar beslut som bestraffar människor oavsett inställning, med enda urval att de inte har en anställning.

De behåller det värsta av det gamla, så att de kan kontrollera arbetaren. Samtidigt öppnar de upp möjligheten för den riktigt rike att sko sig på våra gemensamma resurser. De skiter i att skapa nya möjligheter, till nya lösningar, genom att strunta i att investera i de unga. De skiter i att ge var man och kvinna möjligheten att skapa sin egen verklighet i ett eget företag och de straffar ut den som är sjuk eller som inte har en anställning genom att göra det omöjligt för den att överleva på de pengar den får.

Jag vill tänka nytt. Varför inte avskaffa LAS och istället erbjuda en hög medborgarlön. En peng som gör att du kan leva trots att du inte jobbar. Du får möjligheten att säga upp dig när du helst vill och kan lämna dåliga arbetsgivare. Du kan välja att byta spår när du börjat tröttna på det du gör till vardags. Du kan bli egenföretagare, våga satsa, trots att du har räkningar som ligger på hög där hemma. En slags bootstrap-bidrag som kombineras med en arbetsgivarförmedling som hjälper dig som ny egenföretagare med allt från juridik till ekonomi, som tar hand om det jobbiga och låter dig fokusera på verksamheten. Om du lyckas kan du motsägelsefullt nog anställa den som vill vara anställd eller hyra in en person som hyr ut sig själv till uppdrag inom din sektor.

Facken blir i en sådan värld mer av en rådgivande verksamhet. De blir en folkröresle igen. Dvs. de består i råd, dialog och samordning snarare än politisk likströmning. De förhandlar inte åt dig utan hjälper dig förhandla för dig själv. Du behöver ju inte längre ha kvar din anställning, så fackens kollektiva förhandlande behövs ju inte.

Och det behöver inte kosta mer än det gör idag. Jag är nämligen övertygad om att vi ganska snabbt skulle få bort en stor del av de 50% som idag står utanför arbetsmarknaden. Inte bort såsom de Nya Moderaterna vill, dvs. att de ska trilla ut ur samhällets ansvar. Vi skulle snarare få bort dem ur arbetslösheten. Vi skulle kunna spendera mer tid att komma på nya metoder att fånga den som fuskar istället för att straffa ut den som bara haft otur.

Genom att lösa folks problem med nya idéer och lösningar når vi ett bättre samhälle. Det är värt att testa att justera andra saker än nivån på skatter. Det är dags att vi därför för diskussionen därifrån då plånboken endast är ett av många styrmedel i samhället. Låt oss ta bort den ur ekvationen och se vad vi kan hitta för lösning. Jag tror Marx var inne på rätt väg när han argumenterade för att den som arbetade i fabrikerna skulle få ta del av det överskott de producerade, såsom ett progressivt optionsprogram – vilket visat sig ytterst framgångsrikt (läs Handelsbanken, Southwest Airlines m.fl.).

Jag kan ha helt fel i mina lösningar och jag kanske låter lite naiv i min argumentation, men i grund och botten behöver vi hitta NYA lösningar på gamla problem snarare än att gräva ned oss i ideologiska träsk där vi glömmer bort människan bakom siffrorna, där princip går före praktik och där balansräkningen saknar mänskliga värden.

Och för er som behöver lite data för att fatta att Thatcher och Reinfeldt har fel kring att klyftor i samhället är bra för samhällsutvecklingen kan kolla här: