• Background Image

    När jorden tar slut, blir det inga fler mobiler

    juli 22, 2015

juli 22, 2015

När jorden tar slut, blir det inga fler mobiler

1655041_10153466608872264_4302944294601098673_o

Den digitala utvecklingen är sannerligen fantastisk. Så mycket nya och balla prylar, så många fina och härliga baby-bilder. I liksom love it. All day, every day. Jag är inte heller ensam. Allt från tillväxtdyrkare och framtidssiare talar om den nya värld som öppnar upp sig i takt med att fler och fler saker kopplas upp mot nätet.

I teorin är jag benägen att springa längst fram i den här utvecklingen för att hitta möjligheter till nya lösningar. Men. Det finns ett problem som får mig att vrida blicken mot konsekvenserna av digitaliseringen snarare än dess möjligheter. Och nu snackar jag inte om att en trött Aftobladet-journalist kommer förlora sitt jobb, utan snarare om den faktiska utmaning vi står inför när vi ska bygga alla system som ska klara av att härbärgera kopplingarna mellan alla dessa prylar.

Internet är inget spöke. Det kräver infrastruktur i form av master, servrar, sladdar (kablar) och en massa mottagare. Alla dessa prylar består av material. Tyvärr, kan man tycka, råkar det vara så att de allra bästa materialen för dessa prylar inte är något som växer på träd.

Det hade varit najs om vi kunnat odla fram koppar eller gödsla fram koltan. Men verkligheten är en annan.

Dessa naturresurser, mineraler och metaller är på väg att ta slut. Japp. De är på väg att ta slut. Det är kanske inte så konstigt att det är på det sättet heller. Idag förbrukar vi ungefär 1.5 gånger vad jorden orkar producera på ett år.

Och visst. Resultatet blir en massa tillväxt i excelark och robotar som nästan kan göra samma saker som oss. Det är coolt, vi får råd att köpa en ny bil, båt, micro, fjärris och ca 13 nya digitala skärmar att koppla upp för att leva det molnbaserade livet.

Baksidan är förutom ett och annat kongolesiskt, uzbekiskt och pakistanskt barn i arbete, också en jord som inte längre orkar med. Och det tar liksom lite charmen från allt det som blinkar framför mina ögon.

Och då pratar jag bara om den teknologiska överproduktionen. När det kommer till mat och vatten är det ännu lite sämre.

I tillväxtens namn producerar vi så mycket mer än vad vi behöver för att leva bra, i tron om att framtiden kommer bli så mycket bättre. Men, mitt inre ställer sig oftare och oftare frågor kring vilket pris vi är villiga att betala för ett fix som tillslut inte kommer vara tillgängligt. Vad blir då konsekvenserna?

För trots att Elon Musk, Andrea Rossi och alla andra tokstollar har börjat paketera lösningen på energifrågan, så är det bara en liten bit av vad som behöver göras för att jorden ska kunna vara bebolig om 20 år. Alltså, när jag är 55 och du som läser detta är din egen ålder plus 20 år. Alltså… tänk dig hur nära bronset 94 känns i tiden… så långt eller kort in i framtiden.

Vad jag försöker säga är att det är dags att vi lyfter blicken från de mantran som skapat den här världen av upplevt överflöd och försöker hitta en ny modell där vi lever i samklang med jorden som fött oss tills nu. Jag försöker säga… att jag börjat bry mig om miljön. Sent ska den inspirerande nörden titta upp från skärmen. Ja vet. Men liksom det tog mig 2 år att inse att en ökad konverteringsgrad på en casino-sajt, troligtvis innebär motsvarande belastning på en familjeekonomi, har jag äntligen börjat se bortom de split-test och prototyper som annars fyller mina dagar.