april 29, 2010

Nedstängt och kvaddat

Tio minuter efter att bomben briserat satt jag där och kollade på hur Zlatan insiktlöst stod och tog emot bollar från sina medspelare. Det var som om all min energi fokuserades kring denna nationalikon och att allt annat var oviktigt just då. Nyheten jag behagat ta till mig bara minuterna innan var som bortblåst och min hjärna ville mest av allt bara koncentrera sig på färgvalet som den Svenska landslagsledningen stått inför när de skapade landslagets dräkter.

Klockan var sent på eftermiddagen. Jag hade glömt att kleta på deoderant på morgonen. Armhålorna vittnade om bättre tider och även om dagen var ljus och solig så var det en smolkad verklighet jag hade att ta ställning till. Min far hade precis dött. Hans fru var i upplösningstillstånd och jag hade precis skällt ut henne för att hon inte respekterat mitt blod då hon velat ringa och berätta för min farmor hur läget låg till, istället för att åka över till henne och berätta.

Cancer. Vem fan kan skydda sig emot cancer? Det är som om hela världens värld är skapad av enkelhet… plus cancer. AIDS är ett val att få. Du väljer om du har kondom eller om du ligger oskyddat. Cancer däremot kommer likt vädret, helt utan beställning och biter sig fast i de minst välförtjänta själarna.

Jag är någonstans rädd att drabbas själv. Samtidigt har min nära kontakt med dödligheten skapat en förståelse för att jag aldrig behöver vara rädd. Det värsta som kan hnäda är att livet tar slut och då jag inte har någon aning om hur en sådan upplevelse är så har jag heller inget emot det.

Det stormar utanför fönstret. Det är kallt trots att sommaren då och då gör sig påminnd genom vindar från södre orter.

Är trött och vill sova. Blundar men vaknar snart igen. Det är vår.