juni 21, 2012

Nu tar jag dig, sa känslan

Hej, sa jag.

Nu tar jag dig, sa känslan.

Försommarstockholm hade precis slutat vackla och stod nu på räta ben med händerna i sidorna och stirrade på mig. Dags att ta dig ut i luften lille Milton? Blicken var skarp, rösten var varm. Upp på fötter, ut i världen, in i rymden.

Cosmos omvälvande energifält som slår igenom dig likt spöken swischar genom kroppar i de bästa av Hollywood-produktioner. Swish… swish… swish…. Tar ett frivarv runt ryggraden och drar tag i benmärgen på dig för att rycka upp dig ur vad du än sitter still i.

Med ett humör som till och med skulle få Beska droppar att smaka vanilj, satt han och tittade ut över vattnet och insåg att molnens temporära skugga bara tillfälligt kylde ned hans bubblande inre. En liten fågel satte sig brevid honom på stenen där han satt, troligtvis i hopp om att få ta del av någon smula på frukostmackan han höll i handen. Smöret hade sannolikt stått framme hela morgonen och smakade som att slicka på en solbränd mage insmord i sololja.

Okej lilla fågeln. Den här mackan är äcklig. Men du får välja själv, sa han och räckte över den sista halvmånen till den lille sparven. Inte en tanke. Två sekunder senare var både macka och fågel ett minne blott.

Han tog en djup suck av välmående och lät sig bländas av vattnet som åter börjat glittra så snart molnen rört sig vidare.

Nu tar jag dig, sa känslan igen.