juli 21, 2011

Odödlighetens nätter

Just den kvällen var de odödliga. Just den kvällen var det inget som skulle få rubba deras uppskattning av världen. Just den kvällen var det meningen att meningen var allt som var meningen. Det spelade liksom ingen roll, ingenting. Allt som spelade roll fanns liksom inte. Verkligheten låg som en dov och dunkel overklighet kring dem där de svävade fram längst med den regnvåta asfalten.

Det luktade sommar. Våt sommar. En sådan sommar som svensk sommar ska vara. Det var den mest lyckliga och kompletta samvaro som vännerna annars bortsåg från som en riktig plats. Därför fick den bero i stunden av overklighet som omgärdade den här natten. Vi har alla upplevt de nätterna då livet känns som fulländat. Då varje mening och blick avslutas med ett leende, ett skratt eller en tår av lycka. De glädjande små stunder då vi vet att det borde vara exakt som så hela tiden.

Ovanan av ren lycka liksom sköljer över oss och vi kan säga ordet ”ostpastej” nittonhundrasjuttiosex gånger inom loppet av en timma och det känns lika nytt och fantastiskt för varje gång vi säger det. Lättjans ansikte lyser med sin breda, välvårdade glipa mot oss. Oansvarlighetens stund svallar in över oss och vi liksom kramar oss själva invärtes och utvärtes tills dess vi i ren fröjd står nakna och beskådar våra svallande organ i sommarluften.

Plask, plask, plask. En stunds svalkande bad. Vi går hemåt längst med kajen och tittar aldrig bakåt. Vi glömmer en sko och vi tar inte på oss tröjjan trots att det blivit lite kallt. Vi bara går där. I lycka, i gråt, och i glädje av att få uppleva natten med varandra.