september 27, 2012

Om antalet lärare och lite enkel matte i ett land där man inte kan ta ut en krona till i skatt

Jag funderade lite idag på det här med de nya läraravtalen. Funderade också på kostnader i samhället och lite på kommunernas balansräkning. Det finns något med budgettak som gör att långsiktigheten i politiken försvinner. Visst. Man ska vara ansvarsfull med statens finanser, men samtidigt så MÅSTE det finnas pengar till somliga saker. Jag vet inte om jag tänker helt åt helvete nu, så jag tänker därför gå igenom lite hur jag tänker innan jag ger mig på mitt lilla absurda och högst pragmatiska exempel baserat på de siffror jag hittat.

Jag utgår från att vi väljer politiker som jobbar för att göra samhället bättre. Eller? Det kanske är ett vågat antagande då det allt som oftast verkar gå åt helvete var 50:e år. Alltså. Käpprakt åt helvete. Då blir det ett annat intresse. Då handlar det om balansräkningar. Man ger helvetet ett namn – depression. Däremellan har man en gång var fjärde eller sjätte år, något man kallar för lågkonjunktur. Inte lika dåligt som depression, men skäl nog att bistert rynka på pannan och fatta beslut som inte nödvändigtvis gör samhället bättre, men som skapar balans i räknebladet.

För, såsom jag förstår det, efter fyra års nationalekonomiska studier, så är det balans i stadskassan om intäkterna är lika med utgifterna. Staten kan ta ut skatt för att öka intäkterna och spendera mindre pengar för att spara. Typ som du och jag, bara att de inte behöver jobba mer för att få mer pengar. De behöver bara besluta om det. Om man räknar in att det är väldigt få personer och företag som kontrollerar de allra flesta pengarna i samhället, så finns det ju ytterst lite politisk risk i att också besluta om att ta de pengarna och göra annat för dem än att låta dem stå stilla på rika folks bankkonton. Det borde således vara ett relativt enkelt jobb att vara politiker. Dvs. om man jobbar för att göra samhället bättre.

Man tittar på forskningen och ser vad de har kommit på funkar bäst och ungefär hur lång tid det skulle ta att göra. Sen fattar man beslut om vad det är man vill göra och ser hur mycket det kostar att göra det. Sen tar man ut den skatt som finansierar detta. Helst mest skatt från de som har mycket pengar så att man slipper oroa sig för att inte bli omvald. Alltså. Jag är inte helt dum i huvudet. Klart som fan att de personerna och företagen kommer gnälla arslet av sig. Men vafan… som politiker vill man ju bli omvald och därför borde det ju vara högst rimligt om man gör det dåligt för en minoritet istället för en majoritet.

Känner att jag är på väg att sväva ifrån ämnet. Men om jag tänker utifrån hur en politiker bör optimera sina chanser att bli omvald, så borde den ju ta pengar från den minoritet som har mest och se till att göra samhället bättre för de pengarna för alla andra.

Så varför gör inte politiker detta? Well, problemet ligger nog i begreppet rättvisa och hur vi i Sverige tolkar det. Vi anser att folk har rätt till sin egendom och att de äger den. Det anses därför smutsigt och dåligt att betala skatt. Även om pengarna, enligt all rimlighet, borde göra samhället bättre. Skälet till att vi ogillar att de tar pengar från de som inte är oss, dvs. tar från de som har mest, är att vi tror att vi själva står på tur. Antingen genom att vi själva tror oss kunna bli rika en dag, och då inte vill att staten tar våra pengar, eller på grund av att vi tror att staten inte använder pengarna på bäst möjliga sätt och därför är ovilliga att släppa ifrån oss mer av våra egna pengar till de ändamålen. Det handlar alltså om förtroende. Och kapital. Förtroendekapital.

Det har inte staten idag. Därför kan de inte ta ut skatt som gör att de kan göra samhället bättre och då blir all enkelhet som jag beskrivit ovan omöjlig. Dvs. om politikerna inte tros göra det bästa med de pengar de tar in till staten genom skatt, så kommer en majoritet, trots att pengarna inte tas från dem, argumentera för att det är orättvist att ta de pengar som behövs för att göra samhället bra.

Därför skulle man kunna hävda att det borde finnas en korrelation mellan hur stor del av nyheterna som är underhållning, hur mycket korruption som finns i samhället, samt samhällets förtroendet för politiker och valresultaten för partier som förespråkar låg skatt. Intressant. Men det hör egentligen inte hit. Allt jag ville ha sagt med ovan är att 1. politikerna kan inte besluta om att ta ut mer skatt och 2. politikerna anses oansvariga om de bryter budgetbalansen.

Man måste alltså tänka annorlunda när man ska göra samhället bättre. Man måste först tänka på hur mycket pengar som finns och sedan fatta beslut om vad de räcker till.

Ok. Det är nu vi kommer till balansräkningen, lite enkel matte och antalet lärare i skolan.

Tänkte nämligen ge kommunerna lite tips på hur det med samma kostnader kan öka antalet lärare i skolan.

Kostnader för vikarier

Om vi antar att vikariers löner ändras i samma utsträckning som lärarlönerna så bör vi kunna anta att förhållandet dem mellan är lika över tid. Därigenom blir förhållandet nedan inte missvisande.

Enligt den här sajten så är den genomsnittliga lärarlönen brutto 25 413 SEK. Till detta kommer 32.32% sociala avgifter. Det innebär att kostnaden för en lärare i genomsnitt är 33 626.50 SEK per månad.

Bland kommunanställda är sjukfrånvaron ca 1.5 dagar per anställd och kvartal.

När jag jobbade som lärarvikarie kostade det kommunen 120 SEK per timma plus sociala avgifter. Typ 158.80 SEK per timma.

Jag kvittar semesterersättningar och övertid då det tycks vara något valbart. Typ.

I en skola som har 20 st lärare är kostnaden därför 38 112 SEK per kvartal i vikariekostnader givet att arbetsdagarna räknas som 8 timmar långa. (158.70 x 20 x 12 timmar).

Det innebär att vi här har räknat hem en halvtidstjänst per månad, utan att höja skatten en enda krona. En halv genomsnittslärare till som givet att folk är lika sjuka, skulle kunna finansieras av kostnaden för vikarier. Borde inte detta vara bättre än att ringa in folk klockan 7 på morgonen? Dvs. att ha en halvtidare som lär känna eleverna och som kanske inte behöver komma helt oförberedd till lektionerna de ska ta över för en dag.

Kostnader för lokaler

Här har vi en riktig bov. Kostnaderna för lokaler var 2009 (senaste siffran jag kunde hitta) 16 566 SEK per elev och år. Det räcker i genomsnitt till 22,9 kvm för elever upp till 6:an och till 26.2 kvm per elev från 7-9:an. Om vi räknar på det högre antalet kvadratmeter per elev 26.2, så innebär det en genomsnittlig kvadratmeterkostnad på 632.29 kronor per kvadratmeter och elev. Att man räknar lokalkostnaden i termer av elev och år känns lite konstigt då man skulle kunna säga att kostnaden för lokalerna går upp ju fler elever man proppar in på samma yta, men men… vi bortser från detta och försöker använda någon slags genomsnittlig rimlighetslogik i fortsatta uträkningen. Det ingår självklart lokalvård, el osv i den pengen (eller??) också.

Om man bortser från ovan ställda orimliga logik om ökade kostnader per intryckt elev, och tänker att kostnaden för varje skolas lokaler är fast. Dvs. att skolan får betala för alla kvadratmeter de har och att det inte ändras om de får in en till elev, men att bidraget de får ökar med 16 566 SEK per elev och år, per elev de trycker in.

Om vi bortser från att det är högst orimligt att kommunen snurrar pengar i lokalkostnader som de gör. För de renoverar eller städar inte lokalerna för 16 566 SEK per elev och år. Det kan vi utgå ifrån. Men om vi bortser från denna absurditet så ska vi nu alltså räkna ut hur många elever som behövs för att finansiera en yta på 100 kvm – eller, ett väldigt stort klassrum.

Schablonkostnad per kvm baserat på riksmedelhyra: 632.29 kr

Antal kvm: 100

Totalt bidrag för 100 kvm/år: 63 229 kr

Bidrag per elev: 16 566 kr per år

Antal elever för 100 kvm: 63 229 kr/16 566 kr = 3.8 = 4 då man inte kan ha 0.8 personer i verkligheten

Det innebär alltså att varje elev har ca 25 kvm per person.

Om vi inte kan ändra på skolans yta – i det här fallet 100 kvm. Hur många elever kan vi proppa in, utöver de 4 vi har, tills vi finner tillräckligt mycket pengar för att finansiera en lärare till.

Lärarkostnad per år i genomsnitt: 403 518 kr

Bidrag per elev och år: 16 566 kr

Tillgängliga kvadratmeter: 100 där det nu sitter 4 elever

403 518/16 566 kr = 24.35 vilket är samma som 25 elever då man inte kan ha 0.35 elever i verkligheten

Ok. Så. Om vi antar att vi har den vanliga kostnaden, för en vanlig lärare som fast. Dvs. en lärare kostar det oavsett, men vi vill lägga till en lärare per 100 kvadratmeter skola. Så behövs det 29 elever på de 100 kvadratmetrarna.

Ok. Så. Det innebär alltså att vi föser in 31 personer på 100 kvadratmeter vilket ger ca 3.4 kvadratmeter per person. Känns inte helt orimligt va.

Kostnaden per kvadratmeter och elev har dock skjutit i höjden eftersom vi använder öronmärkta lokalpengar till att finansiera en lärartjänst. Dvs. för att vi inte kan höja skatten och få in pengarna den vägen och därför måste använda samma pengar som vi har. Istället för 632 kr per kvadratmeter, kostar det nu över 18 000 kr i reda pengar per studentlokalkvadratmeter.

Snurrig? Jag också. Men vad jag egentligen har gjort ovan är att belysa två saker. 1. Att räkna lokalkostnader i termer av elev och år är helt knasigt och 2. om man ändå väljer att göra på det sättet så håller uträkningen ovan och det inte alls borde vara orimligt att ha en lärare till per klassrum. Visst. Den är absurd, då jag inte räknar in matsal, pingisrum, aula, kapphall osv. Men jag bör kunna göra en sådan schablonuträkning någon annan gång när jag är piggare.

En gympasal kostar ca 1000 kr per timma att hyra. Tänk att man har 2 gymnastiklektioner per vecka. Det innebär en kostnad på 104 000 kr/år. Per elev blir det 2000/29 elever vilket är detsamma som 3586.20 kr per elev och år. Vilket motsvarar 5.67 kvadratmeterbidrag som behövs för att finansiera detta i en klass på 29 elever.

En matsal delas av alla elever på en skola. En normal matsal är ca 200 kvm (känns väl rimligt) och delas av 400 elever vilket gör att kostnaden blir ca 0.5 kvm i bidrag per elev och år.

Tänk att samma elever använder en fritidsyta om 100 kvm. Då blir det omräknat i kvadratmeterpengar ca 0.25 kvm per elev och år.

Totalt blir det 6.42 kvadratmeter som behövs dras av de 100 för att finansiera biytorna vilket utslaget på 29 elever blir 0.22 kvadratmeter per elev. Då har varje elev kvar ca 3.2 kvadratmeter i klassrummet.

Varför är det inte såhär i verkligheten? Varför sitter inte 31 pers på 100 kvm utan kanske snarare på 60? Och varför har vi i så fall inte två lärare per klassrum? Används verkligen ytorna effektivt nog eller är det något i de siffror som kommunerna tagit fram som är konstiga? Jag fattar i alla fall inte.

Absolut. Ovan uträkningar är grova förenklingar och verkligheten är sannerligen annorlunda. Men att lokaler och de beräkningsmodeller vi använder för att räkna ut kostnaderna för dem är högst underliga, det tror jag att mitt snurreri har visat på.

Ibland kan min argumentation tyckas aningen barnslig, omogen och naiv. Visst. Det är den. Men om jag tar bort ”hur saker egentligen funkar” i algoritmen så blir det mycket roligare att skriva. Ser det som mitt sätt att tänka utanför boxen.

Godnatt!