december 27, 2012

Omfördelningen som glömdes bort

Retorik är en av de mest underhållande, men också farliga taktiska greppen som finns inom politiken. Vi gläds och roas när en politiker lyckas klämma till det på ett sådant sätt att nytt ljus skiner på det som vi tappat intresset för. Samtidigt kan ljuset få oss att glömma bort den egentliga problematiken och framförallt orsakerna till densamma.

Omfördelning har länge varit en Svensk tradition. Vi har likt Robin Hood sett värdet av att ”ta från de rika, och ge till de fattiga”. Men den Svenska modellen handlar inte alls om välgörenhet. Den handlar om samhällsfunktion och ekonomisk tillväxt. Vi har under årtionden bevisat att vi genom att ”ta från de rika, och ge till de fattiga”, skapar förutsättningar för långsiktiga förbättringar i levnadsstandarder.

För det finns ett inbyggt problem i att somliga blir rikare och rikare, medan den delen av befolkningen som har mindre och mindre, eller för den delen, inte har någonting alls, bara blir större och större. Problemet stavas efterfrågan.

Det kan tyckas simpelt att tro att vi genom ett uttag av skatt och ett generöst bidragssystem ska kunna lösa efterfrågan i en ekonomi som i stort vilar på export. Men det är faktiskt inte svårare än så. Genom att generera inhemsk efterfrågan på varor och tjänster håller vi liv i de små företagen. De som driver lokal handel och de som har möjlighet att anställa folk som genom olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder behöver jobb från tid till annan. Det handlar om att skapa någon typ av diversifiering av den svenska arbetsmarknaden, men också av den inhemska produktionen.

Utvecklingen på produktionssidan, när konsumenten hela tiden behöver jaga lägsta pris, blir att utbudet blir begränsat till ett visst antal få produkter. Vi ser denna utveckling starkt i Sverige idag. ICA och IKEA i spetsen. Produkter, även från tillsynes stora bolag får problem att ta plats på hyllan när de egna produkterna ska ta plats för att skapa maximerad lönsamhet till lägsta utbudspris.

Och vi kan förstå dem. Det måste vi. Hade jag själv drivit en ICA handel hade jag också satt de egna produkterna på den bästa hyllan. Men det är inte bra. Inte ur ett samhällsperspektiv. Och utmaningen ligger inte i att ICA är giriga. Nej, utmaningen ligger snarare i att folk inte har råd att konsumera andra produkter i de volymer som ICA behöver för att nå tillväxt när den stora massan av Svenska folket, dvs. de över 50% som står utanför arbetsmarknaden, inte har råd att köpa varorna.

Men utbudsproblematiken är bara en av många som skapas av ökade inkomstklyftor. Dvs. den problematik som skapas av att väldigt få har så enormt mycket mer än alla andra. Utbildningsgrad, kriminalitet, sjukdom, rasism, psykisk ohälsa, familjetragedier osv kan alla härledas till inkomstklyftan. Och då pratar vi inte som samband, utan snarare om orsak. För det finns, likt jag skrivit tidigare, en stor skillnad mellan att hitta samband och korrelation, och att hitta en orsak till ett problem som också har ett samband. Ett orsakssamband.

Problemet ligger inte heller i att det faktiskt förhåller sig på det här sättet. Vi har alla fått det bättre de senaste 30 åren. Problemet ligger i att vi vet om skillnaden, att vi kan jämföra oss själva med hur andra har det. Och när någon har det mycket bättre än jag, spelar det ingen roll hur bra jag har det, då min situation i jämförelse är mycket sämre. Så fungerar vi människor. Vi tittar inte på oss själva utifrån oss själva, utan alltid i relation till något vi kan jämföra det med. I detta ligger inkomstklyftans största problem.

Och är inte vägarna spikraka och tydliga. Dvs. vägarna från det du har nu, till det bättre. Så infinner sig hopplösheten. Och det är här retoriken blir problematisk.

Att vara arbetslös i Sverige idag anses vara ett problem. Det är allt vi hör från vår regering och från de flesta riksdagspartier. Att vara anställd ska vara det finaste som finns. Att ligga på soffan och lata sig är ofint, det är smutsigt, och det är förödande för samhället. Men varför ska det behöva vara så? På vilket sätt är det fult att inte ha något jobb? I synnerhet i ett samhälle där vi inte har jobb till alla, hur kan vi då skuldbelägga den arbetslöse för sin situation? Vad i helsike har hänt med vår människosyn om det är så att vi lägger skuld på den som inte har något val? Inom brottmål ger vi, till och med den som begår mord, i ”nödvärn” rätten att slippa straffpåföljd på grund av att den ansetts inte ha något val. Men i resten av samhället ska inte samma patos gälla. Eller?

Som nationalekonom vet jag att arbetslöshet är bra (läs om NAIRU). Den håller tillbaka inflationen som minskar värdet på pengarna vi tjänar. Med låg tillväxt behövs en låg inflation för att de som har pengar på banken – du och ja (de rika har pengarna i fasta tillgångar som ökar i värde i takt med inflationen). Låg inflation behövs också för att räntan på lån ska vara låg. Det innebär bland annat att företagare får det billigare att göra investeringar som gör att deras verksamheter kan växa. En låg inflation är också bra för att de stora kollektivavtalen som sluts på flera år ska vara möjliga att hålla någon slags framförhållning i. En stabilt låg inflation är bra. Arbetslösheten som hjälper till att hålla den på den nivån är därför också bra.

För om låg inflation gör så att vi som jobbar och har sparade pengar får det bra, på grund av bland annat arbetslösheten, så är det väl knappast den arbetslöse som ska skuldbeläggas? Det är väl vi som tjänar på att folk är arbetslösa som ska skuldbeläggas? Vore det då inte rimligt att vi istället för att ålägga personer som är arbetslösa med skam, istället tackade dem för att de just nu ställer sig utanför arbetsmarknaden, så att vi kan ha det bra.

Min tes bygger ju självklart på att alla vill ha ett jobb. Och det tror jag att alla vill. Jag tror inte på att vi ska höja bidragsnivåer till gränser där det inte är lönt att jobba. Jag tror snarare på att vi ska ge folk bidrag som de kan leva på. Inte bara överleva, utan leva på, men att det ska vara lönt att arbeta. Då kanske några av er börjar prata pengar. Men ett arbete är mer än bara pengar. Om du frågar de flesta där ute varför de går till jobbet så är det knappast pengarna du får som svar. Det är kollegorna, det är tillgången till rutiner och berättelser från dagen. Det är möjligheten att få uppleva sina drömmar och göra något som är intressant med sitt liv. Det är de svar du får från de allra flesta. De som inte håller med om denna lön kommer aldrig heller nöja sig med en undersköterskelön, den kommer aldrig ens att söka sig till den kategorin jobb.

För det är här som retoriken återigen spelar roll. Partierna har idag problem att argumentera på annat sätt än att jämföra bidragsnivåerna med de som tjänar allra minst på arbetsmarknaden. Detta är absurt. En person som var intresserad av pengar som uteslutande incitament för att gå till jobbet skulle aldrig ta ett jobb som undersköterska eller som städare. Det är andra värden som ligger till grund för att välja ett sådant jobb. Om man då säger att vi inte kan ha för stora bidragsnivåer, på grund av att folk annars inte skulle jobba, och använder de lägsta lönerna som jämförelse, så blir logiken skev, även om retoriken fungerar.

För problemet i de låga lönerna för den typen av yrke ligger knappast i yrkets form eller nödvändighet. Undersköterskor och städare är bland de två viktigaste yrkesgrupperna i samhället. De vårdar resten av oss. Så ur ett nyttoperspektiv borde de få mycket mer betalt. Men det går ju inte. Det vet ALLA politker. Inflationen skulle få hicka. Därför har vi kollektivavtalen och offentlig drift av sjukvården. Skulle sjukvården privatiseras skulle ALLA inom sjukvården få mer betalt. Det vet vi. Vinsterna i bolagen som driver sjukvården skulle också bli stora om de inte reglerades. Däremot skulle inte kostnaden för sjukvården sjunka. Där har vi otaliga exempel från andra länder med privat sjukvård. Men det hör till en annan post.

Viljan att arbeta ligger inte i motivationen till arbete. Den ligger i möjligheten att få ett berikande jobb. Just nu håller Sverige på att omstruktureras till en modernare ekonomi. Under den tiden kommer arbetslösheten att öka mer. Många personer som jobbade i den gamla – industriella ekonomin – kommer förlora jobbet temporärt. Det finns massor av arbeten inom andra sektorer som finns idag och som kräver så lite som 6 månaders träning för att komma igång i. Möjligheten att ta risken för de företagare som har dessa utvecklingsföretag är dock begränsad. Detta på grund av att regeringen fokuserat på att ge individer skattelättnader för att på så sätt skapa en upplevd verklighet med ”mer pengar i plånboken”. Men den förändringen är bara temporär.

Om inte Sverige tar ansvar och börjar skapa fler jobb, kommer samhällsutvecklingen att stagnera och fler människor blir arbetslösa. Med den inkomstfördelning som vi idag har i samhället kommer det bli OERHÖRT dyrt för samhället – rik som fattig – att återställa detta. Omfördelningen behöver inte nödvändigtvis gå genom staten, genom skatt, men det är ett sätt. Den skulle lika gärna kunna gå genom investeringsfonder i såddkapital. Där unga entreprenörer får möjligheten att starta bolag, med god finansiering och tillgång till personer att utbilda och anställa.

De rika kan stå för kapitalet, staten kan göra det avdragsgillt. Staten kan stå för lönerna till personerna som utbildas – under utbildningstiden – upp till exempelvis 6 månader. Det blir således möjligt för EN ensam entreprenör att chansa på sin idé. Fortfarande med stor personlig risk involverad, men den har möjligheten. En väg skapas från att inte ha något, till att kunna skapa sig EXAKT det liv man vill ha. Då inte bara ekonomiskt utan även socialt då vi får möjligheten att förverkliga våra drömmar.

Det fungerar. Bara vi omfördelar. Rik som fattig kommer tjäna på detta. Den fattige genom att den får en dräglig vardag. Hen får bidrag som hen kan leva på då hen utför samhällsnyttan arbetslöshet tills dess hen fått ett jobb. Den rike genom att hen slipper inbrott i sommarvillan och genom att hen kan investera pengar som kan generera vinst eller vara avdragsgilla om allt går åt skogen med investeringen. Så driver vi ett samhälle ur ett win win perspektiv. Det är möjligt. Vi måste bara göra saker på ett lite nytt sätt som är anpassat till förutsättningarna som finns idag istället för att basera vår ekonomi på saker som ekonomer tog fram för 50 år sedan då industrin var ”the new black”.

Slutligen vill jag även säga: Staten bör inte vara Sveriges största arbetsgivare. Det skapar problem. Staten kan gärna äga andelar i vinstdrivande företag för att på så sätt också kunna omfördela vinsterna i de nya bolagen till folk som behöver, men Staten ska endast i extrema undantagsfall, såsom med vården och infrastrukturen (tåg, vägar, flyg osv.) agera monopolist.

Omfördelning. Ur ett kanske lite annorlunda retoriskt grepp. Det kommer skapa värden i samhället. Det HAR skapat värden i samhället. Allt vi behöver göra är att bestämma oss för det demokratiska samhället vi vill ha, och därefter våga ta resurserna från de som har dem för att skapa detta samhället. Låt oss istället för skatt, kalla det verksamhetsavgift. Om du vill driva ditt företag i Sverige eller om du vill vara Svensk medborgare, med alla de fördelar det ger, ska du betala en avgift så länge du jobbar eller driver företag. Vi gör det enkelt och lönsamt för dig att göra detta, men det är villkoret.

Vad tror du?