september 12, 2012

På väg genom Abu Dhabi

Klockan är 19.15 på kvällen Svensk tid när planet lyfter från Arlanda. Jag var återigen på väg. Hade lovat mig själv att jag inte skulle resa så mycket i år, men om jämförelsen är de 24 länder jag satte min fot i förra året, så har jag ju en bra bit kvar innan jag bryter det löftet. Jag hann med en timmas mellanlandning i Berlin, vilket i stort sett betyder löpning mellan två gater. Det brann till i min vänstra hälsena, och stack som tusen nålar i mitt högra knä. Veckans överdrivna löpträning började ta ut sin rätt och jag hade mer än en åkomma i mina 32-åriga ben.

Upp i luften igen. 3 filmer senare. Landning med knotter som lät som regn mot flygplanskarossen. Dimman låg tät över Abu Dhabis internationella flygplats och jag liksom undrade om piloten verkligen såg, eller om han gissade. För det var en han. Vare sig en hen eller hon. Såg honom genom glaset på cockpit när jag sneglade ditåt på väg ur planet. Tidigare i veckan hade jag haft en diskussion om användningen av ordet ”hen”. Den diskussionen existerade nog inte här. I alla fall var det min allra starkaste förutfattade mening. Kanske är det så också. Dvs. att mina fördomar om mellanöstern är sanna. Strikt och ofritt. Men här på flygplatsen, där jag nu sitter, ser jag väldigt lite av den värld som jag vanligtvis ser på teve.

Här andas internationalismen. Inte på det där förkrympta Europeiska sättet. Där vi bara har olika hudfärg. Nej, här kryllar det av olika typer av folk. Tyskar med velourmjukisar och små toppar, killar i vit skrud som pratar sådär bubblande ploppigt som bara någon från Pakistan eller Indien kan göra, kvinnor i heltäckande kläder och bara glipa för ögonen, beachklädda och saltblekta hårbuskar från någon enstaka hippie. Det är olika. På riktigt. Kanske fungerar det bara på en plats där alla är på väg, men jag riktigt känner hur jag njuter av att få vara en del av denna kulturella blandning.

Utöver en full britt som bad mig flytta på mig i Burger King-kön, så är det idogt goda miner på folks läppar. Iofs. Jag är ju här. Och den där britten fick minsann veta att han levde. Fast på ett nytt sätt där också. Han var dryg. Jag svarade med en ännu drygare kommentar. Går inte att återge, då det var precis sådär töntigt som det låter. Två tuppar, en plats framför kassan. Jag var först och på väg att flytta på mig. Han la dryg kommentar om att jag tog lång tid på mig. Jag svarar med något som låter i stil med att jag har förståelse för att han har brottom då han i alla fall ser ut som om han är nära döden. Jaja… återgett ändå.. ni fattar. Men jag stormtrivs.

Liksom jag kände mig hemma när jag landade i Vegas, känner jag här ett lugn i att ingen är den andre lik. Som den där gatan i Prag, som går längst med vattnet, där varje hus är en egen stil. Så, fast på en flygplats. Inspirationen kommer som på beställning och orden krullar upp sig i skallen och liksom kräks nu ut genom fingrarna. 2 timmar väntan och 16 timmars flygning och 2 timmars bilkörning kvar tills jag är framme vid resans mål.