juni 26, 2010

Ramar som saknar hörn

Det var lite småkallt ute och han gick gatan fram med huvudet böjt mot marken. Han fnissade till lite då och då. Inlevelsen i de minnesbilder som behagade rulla likt ljudlösa diabilder i hjärnan var utan tvekan lite för lustiga för att inte reagera på. Han mötte ett par som tittade konstigt på honom, men han kunde inte bry sig mindre. De hade sin verklighet och han hade sin. Fantasiblandad eufori och kittlande reflektioner av vad som faktiskt utspelat sig kvällen innan.

Varför sa jag så. Ha ha… så tokigt det kan bli, tänkte han. Hon hade ju inte så värst stora fötter, och ändå hade han kallat henne för hobbit. Hon hade tagit åt sig. Det hade han sett. Hon hade fått en halvmåne av vätska som vilade på den nedre delen av ögonlocket. Det var ju verkligen inte hans mening att påkalla gråten. Men hon hade nog inte heller varit förberedd. Ett litet hugg. Hobbit! Hon hade fina skor på sig. Bruna sandaler med kringlor och en liten pärla.

Det gick att le åt idag. Vackert var det. Hon doftade glädje och smakade sockervadd. Hennes händer var inte stora, men de kändes på något sätt kraftfulla nog att bära honom om det så skulle behövas när de gått genom sommarnatten. Ett till fnitter var på väg upp från maggropen och han släppte ut det ackompanjerat av en högljudd rap. Om inte personerna som gick framför honom trott att han var lite smågalen innan så gjorde de definitivt det nu. Det blev lite pinsamt. Nästan som när man råkar gå av bussen bakom en tjej och man våndas över att hon sneglar bakåt lite då och då. För en sekund är man potentiell våldtäktsman och det spelar liksom ingen roll vad man tar sig för. Går man snabbare finns risken att hon också börjar gå snabbare, går man långsammare kan det framstå som om man försöker hålla sig bakom för att kort därefter gå till attack. Knepigt är nog så man på bästa sätt kan beskriva en sådan situation.

Lite annorlunda än den som var nu, men det var ändå lite pinsamt. Ursch. Han luktade bensin. Nytt fnitter och lite iPod fiffel. Ny låt i lurarna. Gladmusik. Mer passande att lyssna på när man går där och mottar seratoninchocker.

Lite fel tajming hade det varit. Men sånt lär man sig med tiden. Han svängde upp för gatan mot lägenheten och satte nyckeln i låset. Fan va svårt det var att få den att passa. Låset var ändå nyligen utbytt så det borde inte vara några problem, men det var det. Kanske mer beroende på att handen som höll i nyckeln börjat darra än låsets konstruktion. Han speglade sig lite i entreportens fönster och log mot sig själv. Nöjd var nog inte rätt ord för att beskriva känslan. Snarare glad. Glad och ansatt på samma gång.