juni 20, 2010

Så går blott en dag och kommer aldrig mera åter

Sitter på en sjukhussäng och försöker fästa ögonen vid en fast punkt. Där. Röd knapp, nära golvet vid ena toalettdörren. Blandningen av skrikande gubbröstter, doften av handskölj och latexhandskar samt den sterila inredningen, gör att jag redan nu vet att hjärnan printar in denna stund i alla sina minneshörn.

Randen på väggen. Det är inte svårt att navigera korridorer som bara går rakt fram. Varför denna rand på väggen? Den går bara rakt fram och slutar ingenstans. Bara runt, runt runt. Från hematologen till ortopedin till barnmottagningen och tillbaka. Sjukhusranden är det vi alla bär med oss som en gång varit där på besök.

Host, harkling, lite kräk. Från toaletten hörs en svårt ansatt man. Han behöver hjälp att torka sig så jag går in och ger en hand. Han andas inte, han väser. Livet kommer snart att lämna honom och han luktar amoniak. Han tittar över min axel. Han skäms för sitt tillstånd och vill inte råka se mig i ögonen. Han var en gång ruskigt stark och kunde klara av allt. Eller han låtsades i alla fall att det var så han var.

En gång såg jag honom gråta. Det var efter en av alla otaliga otroheter då han blivit ertappad. Han stod i köket och skar fisk när hans dåvarande fru kom in. Hon skrek. Hon var arg och sa ord som jag inte förstod betydelsen av. Hon viftade med armarna och höjde ögonbrynen. Jag tittade hennes dotter i ögonen. Hon förstod inte heller. Vi stod bägge och log mot varandra medan de vuxna skapade kaos. Det hade gott kunnat förbli så om inte den där djupfrysta fisken flugit sin bana genom luften och passerat hans högra öra för att smacka in i köksluckan bakom honom.

Ett pang och därefter ett klonk när fisken föll ner i vasken. En välriktad projektil från henne till honom. Hon lämnade rummet, han föll ner på huk. Hans ansikte skruvade ihop sig som ett russin och jag såg hans rygg röra sig ryckigt medan han började gny som en person med ett finger i kläm.

Nu var hans blick tom och det märktes att han visste att det var nära nu. Några månader sedan hade han fallit in i ett skåp på min födelsedag. Han hade sett mig i ögonen då. Trots att han skämdes. Han hade räckt över födelsedagspresenten till mig som bestod av ett par ihopvikta 500-lappar. Det gjorde ont att ta emot presenten, men han behövde återställa sin stolthet så jag tog emot och log. I hjärtat värkte det mycket. Jag hatade mig själv för att jag någonstans föraktade hans utsatthet. Men mitt förakt var han nog delskyldig till.

Ja hjälpte honom lägga sig till ro i sjukhussängen igen. Hans armar var hud och ben. En sjuksköterska kom in och frågade om vi ville ha hjälp. Hon tittade på mig som om jag aldrig sett en människa dö förut. Den där ”det ordnar sig” blicken. Men inte fan kommer något ordna sig nu. Han ska ju dö. Gråt inte för mig kära lilla sjuksköterska, tänkte jag där jag satt. Jag har varit med om värre. Ilska, vrede, vemod och olust på en och samma gång. Att gå igenom en kavalkad av krystade klyschor gör knappast sammanhanget bättre.

Zlatan skulle spela landskamp den dagen och det började bli dags för mig att gå. Han låg ju ändå bara där. Han gurglade nu istället för att väsa. Han ryckte till och satte sig upp och sa ”nej”. Som om han var på väg att försvinna men hade något mer att uträtta. Jag satte mig brevid honom på sängen och la min hand på hans panna. Jag säger till honom att jag älskar honom, han svarar att han tycker om mig med. Därefter försvinner han igen.

Jag ställer mig upp. Benen känns inte. Hade jag inte kunnat förlita mig på paniken hade jag nog aldrig lyckats ta mig ur rummet. Jag tittade tillbaka en gång innan jag långsamt drog upp dörren och gick ut från rummet där min far nu låg för döden.

Telefonen ringde ett par timmar senare. Det var hans fru. Min styvmor. Han hade dött några minuter tidigare. Hon hade varit där. Jag hade sett på Sveriges landskamp. Sverige vann. Jag hade varit glad. Nu lättad.