september 17, 2012

Så var man framme i Oakey

Den lilla by-staden Oakey, norr om staden med världens coolaste namn – ”Toowoomba”, är där jag landat i ett par dagar för att fastna i den Australienskiska outback känslan, innan jag tar mig tillbaka in till stan för jobb och mer alldagliga ting. Här ute, ser det väldigt mycket ut som den lilla staden Lubbock, där jag var förra året. Känns nästan lite sentimentalt. Kanske inte bara för att omgivningen känns så bekant, utan även för att jag är här och hälsar på Tiffany som var min första riktigt stora kärlek i livet.

Även om det var 10 år sedan vi sågs senast, så känns det som 10 minuter. Vi kanske inte faller in i samma roller eller, för den delen känslor som förut, då vi båda har förändrats en hel del sedan sist, men det märks att vi känner varandra på ett sätt jag känner väldigt få människor. Känns skönt att slippa prata i hela meningar, eller förklara varför jag säger si eller så. Kontexten finns där, och vi liksom kommunicerar in i den på ett sätt som bara fyller ut blankstegen i det som båda redan förstår. Självklart håller vi med varandra precis lika lite som förut, men det är som om åren, som känns som 10 minuter, har gjort att vi förstår att det inte riktigt är på lika mycket ”liv eller död” idag.

Och likt en text av Melissa Horn, eller en dikt av Karin Boije, så är det detaljerna som blir stora när man får möjligheten att för en kort stund slappna av, och tänka om, att tänka fritt. Semester kan man väl inte direkt kalla det här, men det är som om hjärnan öppnas upp när man reser. Förstår de personer som säger att de älskar att resa. Själv brukar jag inta en lite mindre emotionell ställning i frågan. Jag gillar resan, men inte att vara borta. Men av någon anledning var det precis just exakt en 30-timmars resväg jag behövde för att min hjärna skulle tilta lite smått och sätta igång de där sprakande små synopserna i hjärnan som får mig att tänka och känna mig inspirerad nog av det till att få något gjort.

Det kanske till och med är så att boken blir klar. Ja, kanske inte den boken som jag började skriva på en gång i livet. Nej, den som handlar om ett liv. Eller… där jag tagit mitt liv, bläddrat om det och lagt till och tagit för att göra resan enklare att förstå och leva sig in i. Det fina med att skriva en skönlitterär bok är ju just att man kan börja och sluta precis hur man vill. Mellan början och slut kan man dessutom hitta på så mycket man vill. Så är det ju inte riktigt i det riktiga livet. Där måste man bestämma sig innan saker händer och sedan leva med resultatet. I fallet med boken så kan jag ju skriva om en och samma händelse tills dess jag är helt nöjd med resultatet. Friheten i att skriva. Som Pepsi Max ungefär. Saknar sockret, men kan ändå vara maxat som fan. (reklam)

Det är cirka 24 grader utomhus idag. De kallar det för vinter. Jag kallar det för högsommar. Har skrivit en del och ska ge mig på mejlskulden som börjar växa till nivåer den inte varit på väldigt länge. Det börjar bli kväll här nu. Sovit har jag knappt gjort sedan jag kom. Kroppen vill inte. Hjärnan vill jättemycket. Kombinationen blir ett mellanläge där sömnen känns väldigt oattraktiv. Jag vill vara vaken. Uppleva varenda minut.

Som under gårdagen när jag höll i en koala. Jag menar. Vafan. Jag har kramats med en koala. Jag har matat en känguru. Och efter dessa möten känner jag att det egentligen inte spelar någon roll vad som händer i resten av livet. Jag är klar liksom. Om någon frågar vad jag åstadkommit så kan jag visa en lång lista. Frågar de mig vad som kändes bäst, så ler jag, och visar dem bilden på mig och koalan.

Överdrifter i all ära. Nu är det dags för mig att lägga till lite fler saker på den där ”åstadkommit-listan”. Dags för jobbo.