februari 21, 2013

Sådan är bloggen konstruerad, att jag kan skriva vad jag vill

Det finns så mycket att skriva. Så mycket att säga. Ändå låter jag tystnaden fylla rymden som skapats mellan mig och väggen brevid mig. Det går bra nu. Varför klaga? Varför inte ge det där vi kallar livet en chans. Pengar in. Papper och redovisning ut. Hur svårt ska det vara. Kärlek på kontot, en massa vänner som brinner för samma sak som en själv och en hel massa tokigheter som verkar bli sanning i hjärnan.

Igår skrev jag en bloggpost om något riktigt. Vanligtvis skriver jag inte på riktigt. Jag gillar att skriva. Att vältra mig i ord som blandas ihop i meningar. Behöver nog sätta upp en varningstext. Poster där jag bara skriver och poster där jag faktiskt har något att skriva. Det är en blandning. Det är min blogg. Allt är såsom jag vill att det ska vara, i fantasin och i verkligheten.

När jag insåg att jag älskade att skriva, var när jag också insåg att jag inte behövde gestalta allt som händer. I alla fall inte såsom det händer. Bloggen blev ett enkelt sätt att skriva av mig på. Vill ju skriva saker som folk läser, även om de kanske inte är saker som folk vill läsa. Jag vill trixa med ord, bygga mening i meningar som inte tidigare haft någon mening alls. Trolla bort folk i fantasin så de finner en värld bortom den vanliga. Den vi alla lever i. Den där världen där vi ska skapa saker för att hålla oss själva och andra vid liv.

Svenskt Näringsliv postade idag en uppdatering på Facebook. Där stod det att de hade lösningen på ungdomsarbetslösheten. Lägre löner sa de. Sådana frågor är på riktigt. Det är inte på låtsas att unga går omkring och undrar varför alla vuxna säger åt dem att man får jobb. Det finns ju inga. Inte ens om man går den där högskolan. Men ändå säger de vuxna att den som inte jobbar. Den som är arbetslös. Den är en skurk. Hen ska inte få några samhällsfördelar. På riktigt.

Veckans affärer postade ca fem minuter efter Svenskt Näringsliv att börsen gjort sin högsta notering på tolv år. Tufft för Svenskt Näringsliv. Någon kanske drar slutsatsen att det kanske inte alls handlar om lägre löner, utan lägre vinster, för att lösa arbetslösheten för unga. Aktier. Eller snarare aktiemarknaden. Den som handlar i andrahandsaktier. Dvs sådana som inte tillför värde i företaget de berör, utan snarare handlas spekulativt på en börs. Den typen av aktier är typ som fotbollskorten man bytte vid VM 90.

Jag fick Baggio i Italien. Faktiskt fick jag två av honom och bytte bort det ena mot ett sådant glittrigt kort som jag kunde sätta på sidan ämnad för sådana. Jag visste inte att Baggio var värd ett glittrigt. Men jag visste att jag hade två. Liksom en rik har många pengar att spekulera med. Skaffa sig inflytande med. På samma sätt fungerade mitt fotbollskort på den då unge Roberto Baggio, för att byta till mig lite glitter.

I nästa ask låg bilder jag redan hade i mängder. De hade inget värde. Ändå spenderade jag min tiokrona i veckan på att köpa dessa paket med ett par bilder i. I tron om att jag skulle få något som kunde mäta sig med Baggio eller ett glittrigt kort. Vilket inte har någonting med någonting att göra. Men det är min blogg. Så jag kan skriva vad jag vill.

Och det är lite det som är grejjen. Ibland är jag en soldat som väntar på pass för att skjuta en intet ont anande terrorist. Ibland är jag en 8-årig pojke som välter en sten. Ibland kan jag vara en Stockholmssnubbe som fått i sig lite för många drinkar. Jag är ingen av dem. Men när orden blandas till meningar, så blir det såsom det blir. Ibland. När jag känner för att skriva på det sättet.

Jag skriver bloggen för mig. Inte för att citeras i andra bloggar, eller för att få troll i kommentarerna. Men Internet är fritt och ibland händer det att någon plockar upp det man skriver. Någon som är anhörig till någon som legat på dödsbädden. Någon som trånar efter en kärleksberättelse. Eller någon som bara helt enkelt surnat till på politiker som verkanslöst upprepar saker som traditionen säger åt dem att de behöver upprepa.

Ord i en följd som jag skriver för att jag känner att de måste ut. De har mening. Inte bara för mig, utan även för den som letar efter de orden. Så fint kan det vara ibland. Ord möter folk som vill ha ord på det de känner i magen, men som de inte kan sätta ord på. Det här är ingen plats för SEO eller PPC eller social media marketing eller youtube spam eller sådant som jag jobbar med. Det här är ventilation där jag kan säga vad jag vill. Så länge som jag inte säger saker som någon bestämt är olagligt.

Så är det. På den vägen blir det. Godnatt!