Tankar från tangentbordet

Jag spelade poker till klockan halv nio på morgonen. Jag hade gått in i Second chance eventet i tron om att jag skulle få en dags underhållning så jag började hälla i mig ganska så friskt med Jack Daniels nästan på en gång jag satte mig vid bordet. Trots detta spelade jag mycket bra. Fick en kille att folda sina kungar och en annan att folda damer. Detta trots att den enda handen jag visat var en 6-4 suited. Allt hände dessutom inom en väldigt kort tidsrymd. Jag fortsatte lira och satt tillslut med ca 40k framför mig. Startstacken låg på 10k och mörkarna låg vid det här laget på måttliga 4-600 med en 100 i ante.

Fortsatte att spela och hade i takt med att jag hällde i mig mer sprit blivit mer och mer social vid bordet. Vanligtvis brukar jag ju inte prata när jag spelar, men mitt bord var så jävla roligt att det var lika mycket glädje som spel. Vet inte hur många rundor som gick, men det verkade som om vi bara satt och foldade och skickade små potter fram och tillbaka till varandra. Så började mörkarna att växa och även jag började känna av att jag var tvungen att göra något. Tittar ner och hittar pocket tior. Najs. Som bullets för mig då jag mest stirrat blint på J3 off. En kille med ganska short stack ställer och jag synar. Han visar AK och inget märkvärdigt kommer på flop, turn eller river. Yey. Nu har jag ca 52k på handen med ca 2 millioner chips i spel.

Vare sig blinds eller motsånd kändes vid det här laget för svårt. Däremot satte sig en snubbe vid bordet. Han pyser i hela kroppen att han tror han har stora kulor i brallan. En sån där snubbe som man liksom vill se ska misslyckats men som hade haft det väldigt bra fram till nu. Det blir paus och jag går fram och pratar lite med honom för att få lite mer information om varifrån han kommer och om han spelar egna pengar. Det gör han. YES!! Han verkar också vara en ESPN amerikan som tror att alla händer är som finalhanden i world series.

Vi kommer tillbaka till bordet och jag ser hur han stelnar en liten aning när han tittar på sin hand. Nu har han träffat något stort tänker jag. Han limpar, jag tittar ner och hittar någon härlig hand såsom 3-6. Min tankegång i det här läget är att om han sitter på essen så kommer jag få förlita mig på chansen och att jag träffar färg eller något absurdt drag. Om jag drar ut honom kommer han att vara rejält shortstackad och kommer dumpa resten i nästa hand och jag blir av med honom från bordet. Vinner han handen så är jag ute ur turneringen. Men att få göra detta mot den här snubben är liksom bara så jävla värt det.

Huvudstrategin är att han sitter med JJ, QQ, KK eller AA. Möjligtvis AKs också, men det tror jag inte. Jag ska hur som helst försöka bluffa av honom handen om han sitter på någon av de första händerna. Sen ska jag visa honom min bluff och få honom att tilta rejält. Turen kommer till mig och jag raisar. Storyn håller för de andra på bordet som foldar. Han slår om, som väntat varvid jag vänder mig mot honom och säger något i stil med.

”How much are you playing sir…”

Jag får exakt det svar jag i mina våtaste drömmar kunnat drömma om. Jag får ett par vidgade ögon och en haka som faller med lite darr på läppen. Hade killen suttit på essen hade han inte velat svara mig.

”I have ehhrrm….”

Innan han hunnit svara säger jag… ”You have approximately 40k right… you cover me… thats all I need to know…”.

Killen ser ut som om han ska bajsa ner sig. Jag håller också på att bajja ner mig. Det är inte många gånger man får ett så perfekt jävla läge att bluffa någon av sin hand. Genom att ställa frågan om hans stackstorlek så vet han att jag vet att jag riskerar att åka ur turneringen. Hans bet var typ 15k och min var på typ 5k. Han vet om att jag mycket väl kan lägga AKs i det här läget av turneringen och att jag inte har någon panik alls som gör att jag ställer med en dålig hand.

Jag gör Phil Ivey stirret lite snett ner i bordet. Sen säger jag med lite frånvarande och halvgapande mun. ”Im all in…”. Kill blir högröd i ansiktet och är nära på att få mig att brista ut i asgarv. Jag vet att han ALDRIG kommer syna min hand om jag nu bara sitter still och inte gör någonting. Det enda som skulle få honom att syna är om jag börjar stolthetssnacka med honom nu. Men det finns all tid i världen att göra det efter handen och sätta honom på en ordentlig tilt så jag håller käft och väntar.

”Nice speach… nice little fucking speach there… you got the aces… nice little fucking speach and you got the aces… thats just perfect…” Säger han. Helt tokig har han gått och blivit… han frustar ut orden och liksom vobblar där han sitter. Han vet att han är rökt lika mycket som jag. Men det tar emot honom att folda.. han är tillräckligt bra att göra det. Det såg jag till att ta reda på i förhand. Men han snackade en jävla massa bad beats i pausen vilket gör att jag vet att han också är en sån där pokerspelare som inte kan gå vidare. Han har varit med om det här förut och då han spelar egna pengar och verkar ha sina bollar och stolthet med i tävlingen så bara måste han folda. Trots att det tar honom nåt in i helvete emot att göra det, och särskilt mot mig som suttit och sjungit, skojjat med dealers och kramat om folk som åkt ut.

Han foldar.

Av någon anledning väljer jag att inte visa bluffen. Jag tänker på saken, men det är risk för stryk känner jag. Killen har inte alla spakarna på rätt plats och jag har ingen lust att åka. Jag har all tid att sätta honom på tilt ändå. Han har ju ca 25k som jag vill plocka ut och då kan han ju inte bli diskad från turneringen för att ha gett mig en smocka.

Det går två eller tre händer och jag har snackat högt med killen som sitter mitt emot mig vid bordet om någon gång när jag bluffade någon att lägga par i damer. Receptet fungerar utmärkt. Nu sitter han och kokar över igen i förvirring kring om jag bluffade honom också. Det är bara en tidsfråga innan han kommer åka. Otur att det inte blev jag som skickar hem honom. Det händer under två händer i rad. Jag har ju ett mission att få bort honom från bordet. En tjej som jag sedan blir polare med, går all in till höger om honom, han ställer och visar damer.

Hon visar KQs och jag suckar lite lätt. Men på något sätt känns det som om det inte är arga killens dag. Så jag säger högt och tydligt ”Here comes the king on the flop…”. Och så mycket riktigt kommer kungajävlen där och klonkar till det sådär riktigt AA mot 72-mässigt.

Det som händer härnäst är som taget ur en ESPN-sekvens om ”evil players”… Istället för att trash prata sin otur går han nu loss på mig ordentligt. Jag är övertygad om att jag kommer få spö och börjar förbereda mig mentalt för att ta stryk. Har för många chips för att slå tillbaka och åka ur turneringen den vägen. Killen sitter och ”fuck you this… mother fucker you should shut up during a hand…. donkey motherfucker…”.

Jag lutar mig tillbaka, kastar upp händerna i luften och ser alldeles hjälplös ut…”Dealer come on… how much am I supposed to take from him… can you call the floor over, this is just unacceptable behavior…”. Dealern som är Uwe, min Österikiske krigare jag tidigare kallat för Tysk, är en erfaren uggla och har 100% koll på vad det är jag håller på med och bara skrattar och skakar på huvudet.

En hand senare är han ute.

Så, tillbaka till historien om turneringens resultat. Jag fortsätter dricka Jack Daniels och mitt alterego Milton har helt och hållet tagit över. Jag är chipleader vid mitt bord och sitter och snor blinds. Träffar en stor hand som jag inte kan komma ihåg vad det var och skickar hem en kille. Helt plötsligt sitter jag med 10 timmars spel i ryggen och 250k framför mig.

Här var jag chipleader

Jag är chipleader med marginal. Det är bara 20 spelare kvar och jag har redan cashat. I vilken annan situation som helst hade jag nu slagit av på takten, spelat premiumhänder fram till finalbordet och därifrån spelat aggressivt då alla tror jag blivit tajt. MEN… icke!! Jag är nämligen ASplakat vid det här läget. Så till den milda grad att medspelare och dealers skrattar lika mycket åt mig som med mig. Jag skojjar och folk skrattar. Det var inte igår det hände senast. Men sitter man runt ett bord med mattenördar så går det att skojja på ett lite annorlunda sätt.

Avgörandet har jag fått beskrivet för mig då jag inte har mer än ett vagt minne av att jag tittar ner på A3 off och hör mig själv säga all in. Vi är 16 spelare kvar och jag par precis blivit flyttad till ett bord med okända ansikten. Antingen för att jag är för full för att komma ihåg dem eller för att jag inte spelat mot dem tidigare. Jävla idiot-move. Självklart synar ryssen vid bordet som sitter på andra stacken storleksmässigt. Ingen utdragning. Jag sitter helt plötsligt med en babystack framför mig… tja.. det är 10 stycken lila 5k chips.

Jag går all in nästa hand. Bye bye och 2000 dollar mer på fickan. Men… om jag bara spelat … och inte fyllat ner mig… så VET jag att jag vunnit. Men det kan jag ju säga hur mycket jag vill. Kul som attan var dig och jag kände mig lite som en superstar när jag gick och satte mig vid cashborden (oh yes… jag spelade cashgame till 8.30… dvs. typ 7 timmar till… och gick ca 1000 minus…. vilket gjorde att jag slutade upp 1000 för dan).

Jag får vara nöjd även om jag grämer mig över att jag drack så mycket sprit. Men det var inte jag som fyllde på… de kom med nya hela tiden… och all inclusive här betyder ju att det inte kostar… jävla pucko ja e… men ändå så fruktansvärt underbart att känna!

Nu skriver jag om den här dagen lite sent… då det hänt mycket sedan dess… men det ska jag berätta om i nästa bloggpost