juni 27, 2010

Stirra på ett tickande ur

Svetten började hopa sig i tinningen och de små dropparna vibrerade med pulsen som slog allt hårdare inifrån. Det sved till i ögat. En droppe hade letat sig förbi både ögonbryn och fransar för att finna sin ro i ingången till tårkanalerna. Baksidan på handen var lika genomblöt den och det sved nu i hela ögat. 10 minuter senare, återfått fokus. Framför honom låg dalen som skilde hans folk från deras. Solen gassade den här dagen och det var svårt att kisa genom siktet på långdistansvapnet han hade framför sig.

Han funderade en sekund över varför gud satt hjärnan i huvudet längst ut på kroppen och varför hjälmen han hade för att skydda den var så satans tung. Det var som om gud hade djävlats när han satte vår viktigaste kroppsdel på ett skört skaft på kroppens översida. Kunde han inte satt den i ena skinkan. Men å andra sidan vore det ganska skönt att kunna pissa och skita ur armen, men det hade inte gud heller fixat till.

Någonstans var det också guds fel att han låg där och svettade kläderna genomblöta. Om inte annat så var det vad de stora ledarna hade sagt innan han gav sig dit för sitt eviga väntande. Inte en människa hade synts till under den en och en halv månad långa tjänstgöring han genomgått såhär långt. Det hade tydligen synts ett litet blänk i fjärran en dag, men det var under någon annans pass. Han trodde ändå att den andre ljög. Ibland började man se i syne när man legat still för länge. Vanligtvis förvandlades horisonten till ett glimrande hav. Ett par blinkningar och gnugg senare kom alltid verkligheten tillbaka. Så den lille pojkvaskern hade definitivt ljugit. Å andra sidan kanske det inte var världens bästa ljug då han fick sitta och förklara sig för sitt befäl varför han inte skjutit.

Svårt att veta, men alla var de ganska unga. Alla var de väldigt förstörda. Han hade hört några av de andra prata om sex med prostituerade som om det varit ok med gud att ligga med en kvinna utanför äktenskapet så länge man betalade för sig. Han hade själv hållit sig ifrån den typen av aktiviteter, men mådde ändå illa över sig själv för att han var stolt över sin avhållsamhet. Det borde vara det enklaste och mest naturliga. ”När det absurda blir det normala är det dags att vända blad.” Hade alltid hans farfar sagt till honom som barn. Den typen av ordspråk hade inte bara sett till att han klassats som lillgammal som barn, utan även hjälpt honom hålla fokus vid rätt och fel genom livet.

De andra pokjarna som kallades för män hade inte samma fokus. De visste definitivt inte vad de gjorde där och de grät på nätterna. Han plockade upp ett foto på sin fru Amit, log åt att han snart skulle få träffa henne igen. Han tittade tillbaka i kikarsiktet på sin AS50 och såg ut över det vackra landskapet. Kontrasten mellan uppdrag och miljö kunde inte vara mer påtaglig en dag som denna. I ett annat liv, i en annan tid, hade han definitivt kunnat ligga här i bara kallingarna och lapat sol i flera timmar. Som det var just nu gick det knappt att gå utan hjälmen ens när han var hemma på permission.

Bägge sidor av den här konflikten var sedan länge sjuka. Han hade försökt att få slippa just den typen av uppdrag han nu genomled ett längre tag, men då hans plikttrogenhet också gjorde honom till en av de bästa på vad han gjorde så skulle det mycket till om de släppte honom från detta.

En bil. Långt där borta på landsvägen såg han en bil. Till en början som en svart prick men detta var utan tvekan en bil som rörde sig framåt. Ett grepp kring luren. Bilens existens och riktning bekräftades. Klumpen i magen växte och känslan av tristessen som infunnit sig tio sekunder tidigare kändes just nu som ett eftersträvansvärt tillstånd. Bilen kom närmre. Han visste vad hans uppdrag var och han visste att det tog honom emot att utföra det. Solen i ryggen, ingen chans till reflexer. Han fällde upp linsskyddet på kikarsiktet och andades djupt.

På andra sidan linsen såg han först bara en blank yta från solens reflexer i bilrutan. Sen in i ravinens skugga. Stackars man med mustasch och vit klädsel. Mannen log. Mannen lyssnade säkerligen på musik, men det hördes inte hit upp. Snart var han inom avstånd. Ett hugg i magen, en isande känsla längst ryggraden. En panna med pärlor och ett finger så stabilt att det måste tillhört en annan kropp. Hanen pressades tillbaka, ett ”thoff”. Ett ljud av en krängande bil och ett litet sandmoln som skymde sikten. Två sekunder senare och allt stod stilla igen. Nu hördes musiken som kom klättrande mellan bergväggarna. Bilen låg på sidan. Ingen rörde sig i den. En tår samlades i hans högra öga och den svidande proceduren att torka bort tåren kom som en reflex. Att han aldrig lärde sig. Han lyfte luren och rapporterade in vad som hänt. Han blundade och längtade hem.

Solen var varmare nu. Luften tycktes torrare. Det luktade bränt däck och krut. En vattenklunk, ett upprensningsteam. Dalen var åter tom på människor, plåt och rörelse. Konstigt nog levde den ändå.