juli 8, 2014

Till SvP, Sverigedemokrater och du som funderar på dem

När jag vaknar den här morgonen, känns det inte som vanliga morgnar. Klockan är 05.45, vilket i sig inte är sådär jätteovanligt, men jag har liksom en klump inom mig som måste ut. Och då menar jag inte ur ändtarmen, även om det egentligen hade varit det enklaste. Nej, jag behöver få ur mig något som gnager inom mig. Försöka formulera det i text och förklara hur jag känner.

Jag vill inte vara rasist, men…

Jag växte upp i ett av den Socialdemokratiska integrationens misslyckade ghetton i södra Stockholm. Ni vet en sådan plats där kommunpolitikerna luktar alkohol och där indelningen mellan fattig och rik delas med ett stycke infrastruktur, i det här fallet ett pendeltågsspår, som går rakt genom orten. På ena sidan har vi vatten, fina radhus och villor, på den andra har vi höghus, alkisbänkar och Schäferhundar.

I Sverige finns det många sådana platser. Platser där politikernas vilja att vinna val, står över deras vilja att bry sig om vad som verkligen är viktigt.

För demokrati handlar om så mycket mer än möjligheten att rösta. Den handlar också om känslan av att en kan påverka.

Jag började på fel sida spåret. Fast, jag visste det inte. Inte än. När jag var liten, alltså, riktigt liten, spelade sidan av spåret, ingen roll. På gården lekte alla barn med varandra. Vi skrattade och vi grät. Vi kastade sand i varandras ögon. En förälder kom ut och drog sitt barn hårt i armen. En stund senare, när vi plingade på, fick hen inte komma ut och leka igen. Men det spelade ingen roll. För i ekot av dunsarna från små barnfötter som hoppade de tre sista trappstegen tillbaka mot gården och räckets schwungande läte då händerna släppte det att svaja fritt för en stund, glömdes liksom den dekadenta blandningen av trappurin och doften av bakverk bort.

Vi var barn. Allt vi såg, och upplevde, var så som de var. Det var inte annorlunda. Det bara var. Och även om inte alltid pengarna tycktes räcka, så fanns det alltid något som bröt den unkna verkligheten. Mammas potatis- och löksoppa. Pappas kinagryta. 80-talets Stockholm var så fyllt av klyschor och tydligheter som för oss barn cementerades som självklarheter.

Jag vill inte vara rasist, men…

Åren gick, och vi flyttade från den ena, till den andra sidan av järnvägen. Det som tidigare känts som hemma, började av någon anledning kännas främmande. Vägen till skolan blev längre, mer fylld av ångest. Jag hade förflyttats från att vara dom, till att nu vara vi. Att vara dom, hade aldrig berört mig tills jag blev som vi. Kanske var det pubertetens benägenhet att lägga märke till detaljer som gjorde viljan att söka likhet mer påtaglig. Kanske var det mina otroligt fula glasögon, eller min ärvda kofta som fick mig att känna mig som en vandrande måltavla. Kanske var det den nu påtagligt utvecklade sexuella driften som gjorde det. För någonstans i allt det här blev jag förändrad, jag blev en Svenne. Alltså, inte i mina egna ögon, men i de andras.

Jag vill inte vara rasist, men…

Och det var inte bara jag som blev vit. Tjejerna blev tjejer. Vi blev turkar, finnar, chilenare, kurder, juggar, syrianer, syrier, assyrier (även om ingen någonsin fattade vad skillnaden var på de tre sista). Och systemet stöttade indelningen såsom den var det mest naturliga av allt. Jag fick inte längre följa med på turkiska hemspråk, även om alla mina kompisar skulle dit. Det blev färre och färre piroger, inproppade av en tjock chilensk mammahand i min mun. Färre och färre möten med livremmar från arga syrianfarsor och fler och fler möten med föräldrar som inte blev arga, utan besvikna.

Jag vill inte vara rasist, men….

Någonstans i allt det här blev det skillnad. Vi började till och med prata olika. Alltså, vi och dom. Vår ekonomiska situation blev gradvis bättre. Vi fick Internet, medan de hade kvar sin parabol. Vi handlade amerikanska paket från ICAs närbutik, de handlade nötter i omärkta påsar från turkshoppen som ägdes av en kurd.

Jag fick ordentligt med spö. Inte från någons förälder för att jag var ett olydigt barn, utan från tidigare barndomskamrater för att jag nu var en svenne. Jag fick spö för att jag var annorlunda, och för att de var annorlunda. Det smärtfria i den tidiga barndomen hade blivit skillnader vars orättvisa nu skapade frustration. Det som tidigare glömts bort i takt med att trappstegen tog slut i trapphuset, behövdes nu skämtas bort då skillnaderna matade skammen.

Ultima Thule sjöng att ”här vill jag leva, här vill jag dö”, och även om melodin var medryckande, kände jag att jag ville bort. Jag ville förstå vad som hade hänt. Jag ville veta varför sanden i ögonen, från sandlådan som lilleputt, återigen började kännas och svida. Vad var det för fel på mig? Alla de andra fick ju inte lika mycket spö som jag. Och varför gjorde ingen något. Varför sa jag inte åt någon att göra något? Varför lät jag skammen äta mig från inuti. Skammen av att jag inte fick vara en del av dom, utan numer gick runt som en röd finne i en blek feja. Ständigt på pass för vad som skulle hända härnäst.

Jag vill inte vara rasist, men…

…men i min uppväxt gick jag från att vara raslös till att bli vit. Min klassresa förtydligade skillnaderna, då jag genom varje lager i samhällsskiktet såg fler och fler som såg ut som jag, och färre och färre som såg ut som dem. Men ju mer jag reste, desto tydligare blev svartskallen inom mig.

För även om jag såg ut och kunde föra mig som de andra vita, var jag inte som dem. Jag kunde bara låtsas. Men när jag spenderade lite för lång tid med dem, så märkte de att jag inte var som dem.

På samma sätt, tog det tid innan de o-vita, förstod att jag inte var en vanlig av de vita, att jag var en missfärgad variant av dem, även om jag aldrig skulle bli en av dem på riktigt, för att svennen sitter på utsidan.

I den ena världen, en crazy, lite farlig och exotisk, färgad av min uppväxt i Stockholms södra förorter. I den andra världen, en crazy, lite stram och osäker, färgad av min ras.

Jag vill inte vara rasist, men jag har haft alla förutsättningar att bli det. Jag har hela mitt liv dragits med den tillhörighet jag känner på insidan och den ras jag ser i spegeln på utsidan. Det är enkelt att se på dig själv såsom din omgivning väljer att göra. Det är svårare att vara dig själv, trots att din omgivning försöker placera dig där du inte vill vara.

Jag har valt att älska mina bröder och systrar från hela världen, även om det ibland är svårt, då de ibland inte vill älska tillbaka. Jag förstår hur det känns när du inte släpps in i värmen du ser mellan männen som högljutt delar en kaffe på torget. Jag förstår hur det känns att vara främmande bland de som ser ut som du. Jag förstår att det kan skapa en känsla av orättvisa, att det kan skapa ilska och en vilja att slå tillbaka. Jag förstår det, eftersom att du ofta delar samma bakgrund som jag.

Du blir frustrerad när folk kallar dig för rasist, då det verkligen inte är något du vill vara. Det är inte heller någonting du egentligen är, men det är enklare så, då rasismen lyssnar på din ilska likt ”the dark side” lyssnar till ilskan i Luke. Det kan vara lika förförande att hata, att slåss och att kämpa, som det kan vara att älska och kyssas. Den enda skillnaden är att vi i hatet kontrollerar utfallet. Kärleken måste vara besvarad för att kännas bra. Därför är det enklare att hata.

Men trots att kärlekens väg är svårare och inte alltid känns bra, måste du göra det valet. Visst, du kan välja mellan att vilja vara din ras, eller att vara dig själv. Du kan välja att slå tillbaka, eller att möta slagen med disciplinen av en förälder som tröstar ett frustrerat barn. Du kan välja att blint hata, eller försöka förstå för att kunna älska. Det valet är ditt.

Och jag säger det här som en människa, där min tro på att du har ett val, står över allt det som andra försöker tvinga på dig. Jag tror inte att du är rasist för att du valt det. Det har bara blivit så. Men du har möjligheten att välja. Och tänk… bara tänk… om du istället skulle lägga all den kraft du lägger på att vara arg, på att vara försöka vara glad. Tänk om…. tänk om du, liksom jag, också skulle känna att du inte vill vara rasist, och därför valde att inte vara det. Även om det ibland kan kännas svårt.

Tänk om du istället valde, såsom Maya Angelou säger, att använda den styrka du har till något konstruktivt, istället för något destruktivt. Tänk om du valde att använda kraften bakom ilskan till något som du älskar?

Jag ska inte bli långrandig, även om jag säkert redan är det. Jag vet att du har mycket att tänka på och att kylan du känner inom dig, och vreden du vill uttrycka nästan sväller över. Men om jag får, vill jag ändå plantera ett frö.

Det är inte för sent att välja en annan väg. För även om jag inte håller med om det val du har gjort fram till nu, så förstår jag att förmågan att känna kärlek, också finns inom dig. Du kan välja en annan väg, och jag kan bara vädja till dig att göra det. Bort från hatet, bort från rasismen, hem till barndomens oskyldiga självklarheter där allting som var viktigt, och ingenting som var oviktigt spelade någon roll.

  • Stina Arnby

    ”… där allting som var viktigt, och ingenting som var oviktigt spelade någon roll.” Vilket avslut. Jag läste detta inlägg igår och har fortfarande dem orden i huvudet. Dem är så applicerbara. Dem ska jag behålla och påminna mig om. I övrigt fantastiskt bloggande Jesper, det får mig att tänka och känna massa olika saker för massa olika saker(eftersom du skriver om massa olika saker!). Tack!

  • Härligt! 😀 Det är ju lite schitso i termer av vilket tema jag bloggar på… Men försöker hålla startsidan till taktiken och reklamen och sedan resten som en representation av den motsägelsefulla organismen vi väljer att kalla för hjärna… Tack för att du kommenterar! Sådant är kul 😀

  • Stina Arnby

    Haha ja men det är ju det som är det bästa! Jag har läst massor och det är nya ämnen och energier hela tiden, jätteintressant ju! Och vad braaa! Om du fortsätter skriva så fortsätter jag kommentera! :)))