september 18, 2012

Utbredd rasism och färgglada fåglar

Det är nog så man på ett djupare plan kan beskriva Australien. Rasismen här är djupt inmejslad i samhället. Det märks. Inte bara när du ska passera gränsen utan även när du väl är inne i landet och ser hur djup segregationen är. Här är det inte snack om att blanda färger. Inte ens att låta folk med olika färg bo brevid varandra. Här är det olika städer. På TV är det uteslutande vita människor. Kanske någon asiat och på sin höjd en mulatt. När svarta och bruna lyfts fram på TV görs det med ett sådant ordval att man bara gapar.

Självklart handlar det om vana. I Australien är man van att prata på det här sättet. För dem är det inte skrämmande. Det bara är så. Det märks. En svart man har precis dött i häktet. Det finns på film. Man kan tydligt se att poliserna inte bryr sig nämnvärt om den svarte mannens hälsa. De bara drar i honom. Lägger honom på ett kallt golv. Släpar honom till ett annat. Visst. Det pågår en utredning i ärendet. Det har dock redan fastslagits att poliserna själva inte har gjort något fel. Det är systemet som brustit. Säger de. Jag ser rasism. Jag ser oviljan att sätta lika värde i liv på grund av färg.

Jag vill instinktivt säga att de är efterblivna. Dvs. folket i det här landet. Deras infrastruktur för IT håller precis på att börja byggas ut och teleoperatörerna tar fortfarande betalt per enhet nedladdad megabyte. Men trots att vi är inne på gigabyte mot betalning i Sverige, kan jag inte se att jag är bättre än dem. Inte heller för att de är rasister och jag önskar att jag inte var det. För det är i sekunden jag dömer, när jag tar mitt perspektiv och verklighet och dömer dem utifrån det, som jag sätter mig i samma båt som dem.

För i min verklighet ser jag också en svart man. Och liksom jag sätter prefixet dam- framför -allsvenskan när jag pratar om inhemsk fotboll för kvinnor, så sätter jag svart, framför man, när jag pratar om en man som är svart. Som för att ge uttryck för en skillnad. Det är inte så att jag är rasist. Eller är jag det? Är det min vana att se skillnad på män som är svarta och vita som gör att jag är rasist? Jag vet inte. Och det är därför jag, trots min begynnande vilja att känna avsmak, har ödmjukheten att inte döma. Jag vill istället förstå hur det har kunnat bli som det blivit. Varför rasismen, eller det jag uppfattar som rasism, är så utbrett, accepterat och så självklart här i Australien.

Vid gränsen fick jag betala en helt sjuk skatt på det snuset jag ville föra in i landet. Inte för att mitt snus är annorlunda än något annat snus. Men för att det inte kom från det här landet. Samma snus, i en väska. På ena sidan en röd linje i marken. En kostnad. På andra sidan linjen. Samma kostnad, fast med skatt på. Inte för att värdet av produkten ökat, utan för att den passerat den där röda linjen i marken. Visst. Man kan argumentera att jag, i och med att jag var villig att betala skatten, också betalar ett undervärde för snuset när jag köper det hemma, och tobaksbolaget jag köper det från har en ENORM premie att hämta ut i form av höjda priser. Men det är fortfarande samma snus. Fast på ena sidan den röda linjen, tio gånger dyrare än på den andra.

Linjer. Jag tror det är där det någonstans börjar. Gränser. Det är där det någonstans fortsätter. Lagar. Det är där det någonstans når acceptens. Rasismen uppstår i att vi bestämmer oss för att det är skillnad. Vi som människor verkar ha något behov av att ge uttryck för annorlunda. Jag är inte som du. Du är inte som han. Han är inte som oss. Den där plätten jord tillhör mig, vilket gör den annorlunda från den där plätten jord som tillhör dig. Är jag född på den här sidan linjen är jag fransk, men du som är född på den andra sidan linjen är italienare. Vi har levt brevid varandra hela vårt liv, men vi är annorlunda. Inte bara i våra gener, utan även i allt annat som beskriver oss som människa. Som befäster vilka vi är. Jag har mitt pass, du har ditt. Jag har min pensionsfond, du har din.

Internationalismen som jag mötte på flygplatsen i Abu Dhabi är bara en paus i detta. När vi reser finns det få situationer som är mina eller dina. Resan är gemensam, om än väldigt olika. Men på flygplatsen, under resan, var det som om mängden av blandning gjorde att man kände sig rik. Inte rik på pengar, utan rik på liv. För kanske är det så att mångkulturen måste få vara på precis det sätt som den är på en flygplats. Dvs. att ingen behöver vara som någon annan, men alla får plats ändå. Vi behöver inte ens prata med varandra, men gör det om vi har något att säga. Kanske är det så att det är när vi skapar linjer, gränser och lagar som vi alla börjar skapa vanor som gör att vi dömer varandra som annorlunda.

Jag vet inte. Allt jag kan säga är att jag, i min känsla av märkligt, ser det som ytterst intressant att beskåda alla dessa färgglada nationella stoltheter till fåglar, i ett land där nyansen på vårt eget skinn kan vara så avgörande för hur vi värderar varandra.