juli 7, 2013

Varför vi INTE ska skända patriarkatet och svika manligheten

Jag läser likt många andra människor Daniel Swedins krönika om att ”Skända patriarkatet och svik manligheten” idag. Och hjälp vad jag vill hålla med honom. Jag verkligen supervill. Men det är något som är fel.

Problem 1 – att ”skända” är en del av manligt våld

Krossa patriarkatet har jag inga som helst problem med att göra. Ordet skända är dock så grovt förknippat med sexuellt våld i min referensbank att jag inte riktigt har lust med det. Att bortse från det, att inte gå med på det osv. det kan jag göra, men skända det… well… jag kan förklara patriarkatet och det jag kan förklara kommer jag aldrig att hata eftersom jag inser hur de som inte vet att det finns, också accepterat att leva i dess existens.

Jag förstår varför du har använt ordet ”skända”, men då ordet är en klassisk del av det sexuella våld du säger att vi på arbetsplatsen ska motverka genom att säga nej till våra kollegors sexskämt… well… det rimmar inte i min bok. Du bryter med andra ord med din egen rekommendation. Därför slår mina ”hmmm”-instinkter in när jag läser ditt inlägg. Men. Du kanske gick på sensations-grejjen för att du ville ha läsare… och då är det förlåtligt? …eller jag borde förstå att det är överdrivet? …kanske lite skämtsamt skrivet? Well. Jag tror att du fattar min poäng.

Problem 2 – jag är ingen svikare

Jag kommer nog aldrig svika manligheten. Den är helt enkelt förbannat rolig att leva i. Så till den milda grad att flera biologiska kvinnor har anammat många av de fördelar som finns i manligheten. I de flesta relationer ser vi också att en mer klassisk manlig roll och en mer klassisk kvinnlig roll finns utkristalliserad. Min övertygelse, alltså, varför jag är feminist, har alltid byggt på tron att skillnaden mellan det feministiska samhället och det samhälle vi har idag – är att jag får välja vilken roll jag vill ha. Dvs. bara för att jag föds med snopp, behöver jag inte bete mig som en kuk.

Om ditt mål dessutom är att övertala manliga män att släppa rollen, är det inte genom att säga åt dem att svika den. Det ligger liksom programmerat i själva manlighetens själ att det typ är sämst och värst att vara en svikare.

Språk är viktigt. Det är sättet som våra idéer får vingar och sprids mellan människor. Om du är ute efter förändring, snarare än sensation, krävs det att även du som feministisk förespråkare tänker på det språk du använder. Du kan inte chocka någon till att släppa sin könsroll. Det är en process, inte ett event.

Problem 3 – våldtäkt är inte en del av den manliga normen

Det finns ingen bred acceptens kring våldtäkt i Sverige. Det finns ytterst få människor som skulle heja på. Krig är ingen manlig företeelse. Krig handlar om makt. Våldtäkten handlar om makt, eller snarare, oförmågan att få makt. Det är alltså inte del i en manlig kultur utan ett könsneutralt problem. (och jag vet att jag kommer fumla bort mig i min argumentation här då könsnormerna också är styrda va makt… men det är skillnad på kollektivt/strukturellt förtryck och individuellt förtryck… ah well… vi får se hur det går. Dissa mig inte för hårt i kommentarerna… försöker bara problematisera.)

Det är lätt att hålla med dig till en början i den argumentation du använder. Våldtäkt används som stridsmedel. Det splittrar samhällen. Det gör så att folk vägrar tro det är sant. Det är avskyvärt.

Och det är just detta som är min poäng. När ett litet samhälle sluter upp bakom ett gäng killar och tror på dem framför en tjej, så gör de detta för att de inte tror att männen är kapabla till våldtäkt. De gör det inte för att våldtäkten är accepterad. Det är nämligen helt emot den manliga normen att våldta. Det anses lika skamligt som pedofili. Och det är, precis som du skriver, därför vi också känner våldtäktsoffer, men väldigt få våldtäktsmän.

Normen skyddar inte våldtäkten. Det skyddar mannen från anklagelsen om våldtäkt. Normen är så starkt rotad att vi inte tror att den kan brytas. Därför försvaras personer som inte är dömda för våldtäkt tills dess de blir dömda. Men väl dömda – alltså inte av domstolen, men av samhället – så fryses de ut. Processen är alltid likadan. Det tar tid, men tillslut blir våldtäktsmannen marginaliserad och offret, desperat bett om förlåtelse från de som en gång hållit våldtäktsmannen om ryggen.

Och nu låter det som om jag börjar närma mig dig i min argumentation. Men det finns en viktig skillnad. Våldtäkt hör inte ihop med ojämlikhet mellan könen. Det hör inte ihop med vår könsidentitet. Våld är våld och finns där våld alltid finns. Antingen hos den som är sjuk, eller hos den som känner sig maktlös. Oftast en kombination av båda.

För att ta tag i våldet mot kvinnor, behöver vi titta mindre djupt än de normer som styr manligheten idag. Ekonomi, hälsa, sociala och mentala förhållanden osv. Vi behöver inte svika manligheten för att jobba med en bättre psykvård. Vi behöver inte svika manligheten för att ge våldsutövare verklig vård samtidigt eller efter de fått sitt straff. Vi behöver inte svika manligheten för att män ska börja prata med varandra om alternativa vägar ur våldet.

Och det är därför jag ändå gillar din artikel…

För den tar upp ett viktigt perspektiv i jämställdhetsdebatten. Våld från män, är en manlig fråga som måste lösas genom att män börjar tänka på och problematisera om de verkligen valt att vara den person de är. Den diskussionen har bara börjat. Det samtalet har inte ens startat. Och det är därför männen på SvD skickar fram sina stora bössor när Daniel Swedin – enligt dem – hoppar på dem. Daniel har uppenbarligen funderat länge på det här. Pamparna på SvD har inte ens börjat.

Liksom likabehandlingslagen föreskriver, behöver vi möta folk med hjälp från den plats där de befinner sig. Vi ska så att säga inte försöka hamra ner en skruv.

Jag kanske är naiv. Men det går att ha ett samhälle med manlighet och kvinnlighet. Så länge vi själva får välja vilken av dem vi tillhör.

Läs gärna också:

Ta det lugnt lilla slav, det här går aldrig över

Han är inte rasist, han bara hatar